Igår kom domen mot de elva personer som åtalades för flera brandattacker mot socialtjänsten i Botkyrka. En man i 45-årsåldern dömdes till ett år och sex månaders fängelse, likaså en man i 20-årsåldern.

Dessutom dömdes en kvinna som åtalats för medhjälp till brotten till skyddstillsyn – åtta personer friades helt från brotten som riktades mot socialtjänsten.

Susanne var en av socialsekreterarna som var med och beslutade om att omhänderta en pojke – ett beslut som var motivet till hämndaktionerna mot socialtjänsten.

Lever under skydd

Hon drabbades personligen när hennes bil sattes i brand hemma hos henne och vid flera tillfällen fick hon hotbrev skickade till sig. Hoten mot henne gjorde att hon tvingades sälja sitt hus och leva under ständigt beskydd.

I dag är hon besviken på hur hennes arbetsgivare, Botkyrka kommun, hanterade situationen.

– De tyckte att den bästa strategin var att inte informera mig och hålla mig utanför diskussionerna som gällde min säkerhet. Jag fick aldrig vara delaktig i samtalen när man gjorde de här skyddsbedömningarna, säger Susanne.

”Enormt jobbigt”

Hon berättar att polisen gjorde gjorde helt andra bedömningar av vilket skydd hon behövde, jämfört med hennes arbetsgivare och att hon hamnade mitt emellan de båda.

– Det var enormt jobbigt för mig att å ena sidan ha personskydd som körde mig till rättegången varje gång, tas in bakvägen och så vidare. Å andra sidan skulle jag till arbetet nästa dag, kommunalt, och där låtsades man som att inget hade hänt och tyckte att jag skulle sluta älta det och gå vidare. Det blev för mig helt orimligt att få ihop, det är det som är kärnan.

Kände sig övergiven

Susannes upplevelse är att hon blev övergiven av sin arbetsgivare, som hon påstår inte heller ville ersätta henne för sina flyttkostnader, när hon tvingades sälja huset och flytta med sina barn.

–Jag menar allvar när jag säger att jag mådde bättre på rättegången än på min arbetsplats, det är verkligen ingen överdrift, säger Susanne.

Kräver 12 månadslöner i skadestånd

Fackförbundet Vision håller just nu på att förhandla med kommunen om skadestånd till Susanne och en av hennes kollegor. De kräver 12 månadslöner eftersom att de anser att kommunen har brustit i sitt arbetsmiljöarbete.

Bland annat menar de att det dröjde för länge innan de tog fram en handlingsplan för hur de skulle hantera krissituationen som uppstod när flera av socialkontoren drabbades av anlagda bränder.

De menar också att socialsekreterarna bör ersättas för utgifter i samband med händelserna. Det är bland annat flyttkostnader och sjukskrivningar som de syftar på.

”Subjektiv känsla”

Botkyrka kommun har lagt ett bud till Vision på att ersätta socialsekreterarna med tre månadslöner – ett bud som Vision än så länge tackat nej till och håller än så länge fast vid sitt krav på 12 månadslöner.

– Det är ganska mycket pengar ur en offentlig budget, säger Göran Thörnblom som är verksamhetschef på Botkyrka kommun.

Från Botkyrka kommuns sida menar de att de vill ha tydliga bevis på var de ska ha brustit i sitt arbetsmiljöansvar, vilket de inte tycker att det har fått.

– Det är olyckligt att socialsekreterarna har känt sig uteslutna och övergivna, det är en subjektiv känsla som inte går att ta ifrån dem. Som deras före detta chef känner jag mig olycklig över det, eftersom jag vill att alla ska må bra. Men vi pratade om dem hela tiden och ville ge dem allt de behövde. Man ska ju komma ihåg att det inte är arbetsgivaren som har angripit våra medarbetare, säger Marie Lundqvist.

Miljonbelopp på säkerhet

I samband med brandattackerna mot socialtjänsten i Botkyrka har kommunen lagt ut närmare 4,5 miljoner kronor i kostnader för skyddat boende, säkerhetsvakter med mera. Men detta tycker Vision inte är tillräckligt.

Tidigare idag, tisdag, var det förhandling mellan kommunen och facket, där facket preciserade sina krav och vad de anser ha brustit. Men någon överrenskommelse nådde man inte idag utan förhandlingar sköts fram till den 12 april. Fackförbundet Vision har tidigare sagt att de är beredda att ta tvisten hela vägen till domstol om de inte kommer överrens.

Vill helst slippa

För Susanne är frågan såklart också viktig, men hon känner sig samtidigt delad, berättar hon.

– Jag skulle helst bara få slippa allt detta. Det blir dubbelt. Privatpersonen Susanne vill ju tillsammans med sina barn bara få tillbaka sitt liv igen. Vi försöker inbilla oss att allt är som vanligt igen, men det är det inte. Vi har fortfarande tvingats flytta. Även om vi bara vill lägga det bakom oss så är det samtidigt en kränkning som min arbetsgivare har utsatt mig för. Det är inte de som åtalades som jag tänker på utan det är min arbetsgivare. De skulle varit solidariska med mig, men det var de inte, säger Susanne.