Traditionerna kring hur vi hanterar våra avlidna anhöriga har varit något så när konstanta i flera hundra år.
Nu står landets begravningsplatser inför en förändring – allt fler väljer att återlämna gravrätten, vilket i många fall innebär att gravstenar plockas bort från kyrkogårdar.
– De senaste tio åren har jag börjat reflektera över att väldigt många väljer att återlämna gravplatser, säger kyrkogårdschef Tommy Östher som arbetat i Solna församling i över 30 år.
Överskott på gravrätter
Gravrätten, att ha rätt att begravas på en av Sveriges allmänna begravningsplatser, gäller alla som är folkbokförda i Sverige när de avlider och varar i 25 år.
Vanligtvis är det en anhörig till den avlidne som blir gravrättsinnehavare och därmed ansvarar för graven.
– Vi får tillbaka en stor andel gravar när förvaltningen efter 25 år frågar om de anhöriga vill förlänga gravrätten. Men även när gravrättsinnehavaren avlider, och någon annan i dödsboet har chans att överta, så väljer man i dag att återlämna rätten i högre utsträckning än att någon tar över, säger Tommy Östher.
På Solna kyrkogård har man ett nettoöverskott på gravrätter på runt 40 procent, vilket innebär att församlingen får tillbaka fler gravrätter än man nyupplåter.
Vad kommer att hända med kyrkogårdarna om allt fler väljer bort gravstenar?
– I stället för gravkvarter börjar det likna... jag vill inte säga en golfgreen, men en gräsmatta. Det försöker vi undvika, vi vill att kvarteren behåller sin gestaltning. Vi vill ha kvar kyrkogården som vi känner den i dag.
Vill inte besvära
Fler och fler väljer andra alternativ till den traditionella jordfästningen med gravsten. Minneslundar, askgravlundar och att sprida askan i naturen blir allt mer populärt.
Ofta beror det på att de anhöriga är spridda runt om i landet eller utomlands och inte har möjlighet att sköta om en grav, men lika ofta handlar det om den avlidnes egen önskan.
– Den generation som nu lämnar oss vill inte gärna vara till besvär. Jag har hört så många gånger att man inte vill ligga sina efterlevande till last. Då är en minneslund utmärkt – den är alltid fin och välskött och det blir inget måste att gå dit, säger Tommy Östher.
Till viss del kan kyrkogårdarna som vi känner dem i dag dock räddas av nya svenskar.
– Många nya svenskar, till exempel muslimer och katoliker, väljer det gravskick som vi gjorde förr och kremeras i mycket lägre andel, säger Östher.
Fakta: Gravrätten
Gravrätten, som gäller alla som var folkbokförda i Sverige när de avled, varar oftast i 25 år.
Rätten förutsätter att det finns anhöriga som då blir gravrättsinnehavare. Om anhöriga inte finns gäller andra regler.
Att få en grav bekostas av begravningsavgiften, som är en del av skatten. Alla andra kostnader står dödsboet för.
Dödsboet till den avlidne anmäler till begravningshuvudmannen (församlingen, pastoratet eller kommunen) vem eller vilka som ska vara gravrättsinnehavare. Det ska göras inom sex månader efter dödsfallet.
Om en gravrättsinnehavare avlider, överlåts uppdraget antingen till en släkting eller annan person med nära anknytning till den begravde, till släktingar eller personer med nära anknytning till en annan person som har gravsatts i samma grav, eller till den allmänna arvsfonden.
Om gravrättsinnehavaren inte kan eller vill sköta gravplatsen själv, kan man i de flesta fall teckna ett skötselavtal med huvudmannen som då för en avgift sköter om gravplatsen.
Olika typer av gravsättningar kommer med olika krav och villkor:
Full gravrätt: kistgravplats, urngravplats.
Begränsad gravrätt: askgravplats, kolumbarium.
Ingen gravrätt: askgravlundar och minneslundar.
En gravrättsinnehavare kan när som helst välja att återlämna gravrätten. Det är upp till innehavaren vad som då sker med en eventuell gravsten.
Ingen annan begravs på samma plats under de 25 år som gravrätten varar, oavsett om den sagts upp.
Källa: Svenska kyrkan