Ack och ve • Min syster har inte haft fungerande skolgång på 6-7 år på grund av panikångest och NPF-diagnoser. Depression, ätstörningar, mer eller mindre sängbunden i veckor. Mina föräldrar har fått lägga 120% av sin energi för att få någon hjälp, vilket hon till slut fick, strax innan hon behövde gå över till vuxenpsykiatrin... Min pappa gick själv in i en depression, min mamma vart troligen stresssjuk, och vi två kvarvarande syskon blev i stort lämnade att klara oss själva.

Det är med föräldrar som har fått offra sin egen och andras hälsa för att slåss om detta, och som *vet* hur man navigerar vårdsystemet. Har man föräldrar som inte kan eller vet hur man gör detsamma är man körd. Jag har haft flertalet vänner som i tidiga tonåren fått amfetamin utskrivet för NPF-diagnoser, och som halvt knarkat ihjäl sig då BUP inte själva följer upp, utan bara förnyat recept utan tvekan.

BUP, SOC och skolan har för lite resurser och misslyckas fatalt.

Viktor • Kontakt med BUP i början av 1990-talet. De förstod att jag var mobbad i skolan men andra agerade inte. Fick konsekvenser.
Svensk psykvård är i toppklass. Ha förtroende för den! Den hjälpte mig tillbaka till livet efter sju-åtta år av missbruk. Investera i svensk sjukvård.

Mamma • Tänk att vi ännu inte löst detta. Ett barn fött 1992 och inom BUP från 6-årsåldern. Samma problematik då som nu.

Elsa • Har haft kontakt på BUP på grund av anorexia och depression. Det har varit väldigt svårt att få adekvat hjälp om man har flera diagnoser. Jag anser också att kunskapen kring ätstörningar är mycket bristfälligt på BUPs heldygnsvård. Jag blev inte hjälp av inneliggande vård utan endast traumatiserad. Hade kontakt med BUP i sex år men blev inte bättre förens jag blev myndig och fick kontakt med vuxenpsykiatrin.

A • Som förälder till barn med NPF får man jaga en vårdkontakt till BUP, finns ingen kontinuitet utan varje kontakt innebär djuplodande beskrivningar av de hinder som omgärdar barn och familj, det är utelämnande att tala negativt om alla svårigheter och jag önskar så att man fick en fast person, som vet hela historien om barn/familj. För en människa du aldrig pratat med kan lätt dra egna slutsatser och skriva rent ut sagt felaktigheter i mottagningsanteckningar.
Det saknas ett helhetsgrepp och vi föräldrar blir behandlade som flipperkulor där våra barn ofta är ”inte mitt bord” och vi föräldrar lägger ner oändligt med tid att först hitta rätt bord, för att i nästa sekund blir utskrivna då ”ärendet är avklarat”

Behöver gud förbjude hjälp igen är det bara att börja på ruta 1 för att söka hjälp och fastna i remissvinkelvolten…..

Kim • Upprepade kontakter gav ingen hjälp, först när läkare på hc skrev akutremiss pga uppdagade självmordstankar fick vi komma in. Väl där bra hjälp men skrämmande svårt komma dit !

Pappa • Vi har gjort allting för dottern. Oändligt många möten med skola, kuratorer, vårdcentraler men utan någon som helst chans att få vidare hjälp hos BUP förutom att höra kön är lång och det dröjer innan vi kan få hjälp. Först när min då 11 åriga dotter försökte ta sitt eget liv fick vi kontakt hos BUP.

Pappan • Tonåring med anorexia, ångest, självskador, suicid tankar mm. Beträffande anorexia gjordes bedömning och råd från BUP att inte lämna barn själv, ingen motion, och att det är allvarligt. Men menade att det är ingen mening att remittera till ätstörningsbehandling då det inte är tillräckligt akut livshotande tillstånd. Istället skrivs ut och provas ett antal olika antidepressiva läkemedel, varav ett ger hetsätande och än värre ätstörning. Viktuppgång och då skrivs ätstörning och anorexia av i journalen.
NPF undersökning tog tre års tjat för att få till, visade tydligt både autism och add. Ingen psykolog tillgänglig, läkare som kommer och går, som knappt klarar svenska. En tydligt känsla att om BUP varit mer professionella hade inte vår tonåring behövt missa hela högstadiet.

Kram • Det var 10 år sen jag hade kontakt med bup för depression men då var det ovärdeligt. Jag tror att det gick snabbt - jag fick en remiss från skolkuratorn och hade samtal + medicin från 15-18 års ålder. Medicinen gjorde så min svartvita färg blev färgglad igen. Sen har jag även haft samtal i BUP för fobi, det funkade helt otroligt bra. MEN jag är extremt kritisk också till väntetiden som många upplever och bristande kunskaper. Vården MÅSTE bli bättre. Jag hade bara tur. Det ska vara rutin.

Anders • Det är ett nålsöga. När man väl kommer in så är vården och stödet bra. Kompetensen som de har borde delas mer med skolan för där finns det stora brister.