Malin Erikssons son John är bara 7 år och visar redan tendenser på hemmasittande. Under perioder har han varit helt frånvarande från förskolan och Malin befarar att han kan bli hemmasittare på heltid.
– Rektorerna försöker göra sitt. Lärarna gör också så gott de kan, men skolorna har för lite resurser att jobba med. Det är min erfarenhet av det hela. Min son har en autismdiagnos och han har under perioder varit borta från förskolan. Jag gör vad jag kan, men på grund av hans diagnos är det svårt att bryta mönster han kommer in i. Jag behöver mer hjälp från kommunen, säger mamman Malin Eriksson.
Ingen vet hur många hemmasittare som finns i Uppsala län, då ingen heltäckande genomgång gjorts. 2010 kom Skolinspektionen fram till att det minst rör sig om 1600 över hela riket. Enbart i Uppsala kommun uppskattas det till 160. Men mörkertalet är stort.
200 miljarder per årskull
Nationalekonomen och tidigare regeringsutredaren Ingvar Nilsson har sedan 1979 räknat på samhällskostnaderna för hemmasittare och kommit fram till att det kan röra sig om 12 miljoner kronor per barn – och uppemot 200 miljarder per årskull. Detta innefattar alla kostnader som kan komma på tal genom skola-, vård- och samhällsinsatser livet igenom.
– Det här är vårt störta välfärdsekonomiska problem. Det här är ett mycket större problem än kostnaden för migration eller nyanlända flyktingar. Till och med större än problemet med åldersförskjutningen i befolkningsdemografin. Löser vi detta så är den offentliga sektorns alla ekonomiska hål fyllda, säger nationalekonomen Ingvar Nilsson.
En tidigare granskningsrapport från Skolinspektionen har kommit fram till att skolor ofta upptäcker hemmasittartendenser, men brister när de ska åtgärda dem. Ingvar Nilsson menar att kommunerna inte borde se resursinsatserna som utgifter utan snarare som investeringar.
– Kostnaden för att få tillbaka en hemmasittare till skolan är en engångskostnad. Om vi däremot misslyckas då rullar utgifterna på år efter år. Man bör se detta problem i ett större perspektiv. Min erfarenhet är att kommunerna inte tänker längre än till nästa budgetperiod. Något som är otroligt problematiskt när man talar om ett problem vars konsekvenser slår hårt mycket senare, säger Ingvar Nilsson.
”Kommunen tar sitt ansvar”
Ingvar Nilssons syn på att långsiktighet får medhåll av Uppsala kommuns ordförande i Utbildningsnämnden Caroline Andersson (S).
– Där har han helt rätt. Därför är detta en prioriterat fråga för kommunen och därför ska vi fortsätta arbeta med det insatser som vi har, säger Caroline Andersson (S).
Men ändå växer denna grupp?
– Hittills har vi haft ett relativt lågt antal hemmasittarna i Uppsala. På senare tid har vi sett tendenser till att gruppen blir större. Därför är det viktigt att vi intensifierar vårt arbete, säger Caroline Andersson (S).
Föräldrar vi talat med känner sig utelämnade och efterfrågar mer resurser. Är inte det möjligt?
– Jag tror att vi främst ska fokusera på de insatser, strukturer och den organisation vi redan har. Jag tycker att kommunen tar sitt ansvar idag då vi tydligt följer de barn som hamnar i denna situation. Vi har rutiner på plats, säger Caroline Andersson (S).
Så vad är ditt svar till föräldrarna?
– Jag förstår deras frustration. Saken är komplex, men de ska veta att kommunen tar situationen på allvar, säger Caroline Andersson (S).
Osäker framtid
Turerna med Malin Erikssons son har varit många och i slutändan har Uppsala kommun kommit fram till att sonen borde få gå på en resursskola med tanke på hans beteendemönster. Problemet är bara att det inte finns några lediga platser på de kommunala skolorna. Alternativet har nu blivit en mindre klass på hans nuvarande skola.
– Det känns mest som att de släcker bränder. Jag vill veta mer konkret hur man ska lösa min sons situation. Inte bara nu utan också sen. Han ska ju gå i skolan i nio år till, vad händer om problemet uppkommer igen? Nu kommer det ett långt sommarlov så förhoppningsvis så kommer han tillbaka med mer energi till hösten, men vad händer om inget förbättras? Var ska jag vända mig då?, säger Malin Eriksson.