Hon kände på sig att det inte var någon sol- och badsemester som var på gång, den där sommaren för fyra år sedan.

– Jag fick inte veta så mycket innan, men jag hade mina aningar om att det inte skulle vara någon trevlig resa, säger Maria.

Maria förknippar hela sin uppväxt med kontroll, hot och våld. Hon blev slagen redan när hon gick på förskolan och de sociala myndigheterna kopplades in.

– Men min familj lärde sig då att slå där det inte syntes, så det fortsatte ändå.

Allt mer begränsad

I tonåren blev hennes frihet allt mer begränsad. Hon fick inte gå ut på stan och inte längre spela fotboll, som hon hade tyckt så mycket om. Föräldrarna väntade på henne utanför skolan, så att hon inte skulle smita iväg någonstans.

När Maria på skaffade pojkvän på gymnasiet, och det kom till föräldrarnas kännedom för att en släkting sett dem tillsammans, fick föräldrarna nog. De tyckte att Maria skämt ut familjen och började leta efter en man till henne. När sommarlovet kom tog de henne till föräldrarnas hemland, där en 20 år äldre man väntade. Det blev förlovning och så småningom bröllop.

– Det var bara ett religiöst bröllop, så det gällde inte på pappret som tur var, säger Maria.

En mardrömssommar

Sommaren blev som en mardröm. Maria tvingades leva ihop med mannen, som inte behandlade henne bra. Han ansåg att hon var lägre stående för att hon var kvinna och tyckte att hon skulle göra som han ville. Hon blev våldtagen och slagen.

– De första nätterna var värst, särskilt förlovningsnatten – jag hade ingen aning om vad som skulle hända. Jag tänkte också att alltihop var så konstigt: I Sverige var det inte okej att jag hade en pojkvän, men det var okej att leva i ett äktenskap – dessutom med en mycket äldre man.

Efter sommaren hade Maria tur. Familjen återvände till Sverige eftersom föräldrarna var oroliga för att skolan skulle slå larm om barnen inte var på plats när höstterminen började. Tanken var att Marias nye man skulle komma efter och bosätta sig här. Men så blev det aldrig.

LÄS MER: Socialtjänsten jobbar för högtryck

Insåg att det fanns hjälp

– Allt kändes hopplöst först, när vi hade kommit tillbaka. Jag hade ingen att prata med och mådde väldigt dåligt. Men så började jag googla och förstod att jag inte var ensam om att ha varit med om det här. Jag insåg också att det gick att få hjälp.

Så Maria tog kontakt med Tris, Tjejers rätt i samhället, som hjälpte henne till ett skyddat boende. Sedan dess har hon inte träffat sin familj.

– Jag hade lite kontakt med dem i början, jag saknade dem trots allt – det var ju ganska ensamt. Men mina föräldrar blev bara mer arga för de tyckte verkligen inte att de hade gjort något fel.

Hon polisanmälde föräldrarna, men det ledde inte till någonting.

LÄS MER: ”Information om tvångsgifte sprids för dåligt”

Skolan räddningen

Genom åren har Maria alltid haft skolan som en slags räddning.

– Lärarna sa att jag var duktig och det var det enda stället där jag fick bekräftelse och blev sedd. Eftersom jag inte fick gå ut när jag bodde hemma så var skolarbete nästan det enda jag ägnade fritiden åt.

Maria studerar på universitetet nu och vill i framtiden jobba med att hjälpa andra unga människor som drabbas av hedersrelaterat våld och förtryck.

– Det är min dröm, jag hoppas jag kan göra nytta i framtiden.

Fotnot: Maria heter egentligen något annat.