Lotta • Har ett barn som älskar att lära sig. På egen hand utforskar han kvantfysik, filosofi, programmering mm. Han har helt tappat förtroendet för skolan eftersom det är så inriktat på prestation, prov och betyg. För min son är det själva lärandet som är viktigt och han upplever att han inte lär sig något i skolan, snarare att han bromsas i sitt eget lärande. Nu har han tappat sugen och blivit ett ”problem” med hög frånvaro. Så sorgligt att begåvade barn med kunskapshunger mals ner i dagens skolsystem. Så viktigt att det äntligen uppmärksammas!

Wiktoria • Äntligen tas detta ämnet upp. Hoppas att uppdrag granskning kan djupdyka i detta. Vi förlorar pigga, intresserad och kloka elever tidigt i skolan då det inte finns intresse eller kunskap att möta dessa elever. Eleverna ska passa in i mallen och förväntas göra som alla andra. Om vi inte tar hand om understimulerade elever kan det leda till att de blir hemmasittare, får ett riskbeteende eller blir deprimerade istället för att få lyckas och bli en driven duktig vuxen som behövs i framtida Sverige. Önskar mer kunskap om ämnet. // En som jobbar i skolan

M • Har först i efterhand insett att sonen är särbegåvad. Jag har varit arg på mig själv att jag inte förstod. Sonen har i efterhand beskrivit hur skolan, främst gymnasiet, fullkomligt dränerande honom på energi. Jag tror att en av anledningarna till att det var svårt att förstå var att han mognadsmässigt låg efter jämnåriga. En skolgång med mer lek och kreativitet och egen "forskning " hade sannolikt fått honom att må bättre i skolan.

Helena • Jo, tyvärr väldigt mycket igenkänning. Trots att båda döttrarna identifierats som högt begåvade och pedagogisk utredning visade på kunskapsnivåer flera år före jämnåriga i åk 1, är kampen med skolan svår. Rektor säger rent ut: " Det finns inga skolor i Sverige för de här barnen. Det finns skolor i Nederländerna som går efter kunskapsnivå, inte ålder. Det vore nåt för era barn!"
Äldsta dottern har nu bytt skola 4 gånger, i desperata försök att få henne orka överleva skolan.
Hade vi haft råd och möjlighet att försörja oss hade vi flytt utomlands, blivit pedagogiska flyktingar.
Jag har så svårt att förstå hur det kan bli så här.
Borde vi inte få även de begåvade barnen att blomstra? Vad är poängen med att låta deras medfödda stora intresse för att få lära sig saker, bara torka in och dö ut i skolans värld?

Lars • när jag började skolan i mitten av 60 talet blev man kallad besvärlig när man var klar med uppgifter för snabbt och fick vänta till alla andra var klara det var inte lätt att sitta still o vara tyst då blev det sk obs klass från femman till nian efter det blev jag skoltrött o började jobba istället med låg lön som sedan blev så hela livet eftersom man tappade lusten att utbilda sig hoppas att dagens barn slipper detta!!!

Morgan • Jag har sådant barn. Största problemet känner jag är skollagen och verkligheten. Om föräldern inte uppfyller sin plikt och får barnet till skolan kan vite utdömas. Om skolan inte uppfyller sin plikt och låter alla barn nå sin fulla potential, då är det barnet det är "fel" på eller som måste ha lite tålamod så pedagoger och rektorerna kan lära sig. Eller så är det andra elever som måste ha stöd också.

Varför har vi en tandlös lag som i praktiken är närvaroplikt? Som bryter ner en del barn och skapar problematisk skolfrånvaro, som även det är ett dolt ämne ingen vill ta i eller ens vågar mäta och säga sanningen.

Det är en baksida.
Den andra är just det med att nå sin potential. Många kommer inte göra det. Då de inte lär sig kämpa med att lära sig saker förrän det är "försent".

Christina • Jag har 3 barn, alla särbegåvade. Skolan passar ingen av dem. Den äldste
sov sig igenom grundskolan, förutom mattelektionerna på högstadiet eftersom han valde en spetsmatteinriktning. A i alla teoretiska ämnen utan att anstränga sig alls. För honom går det bra, men tänk vad han skulle kunnat lära sig om skolan kunde mött honom på hans nivå! Så bortkastat att låta dem som vill och kan lära sig mer sova sig igenom skolan bara för att det inte är ok att peka ut några som "bättre". De yngre har lite svårare. Det handlar inte bara om att inlärningstakten är långsam, utan även att barnen inte passar in bland de andra. Lektionerna upplevs som att någon står och pratar i ultrarapid om något de redan kan och repeterar till förbannelse och det sociala umgänget är svårt. Det handlar inte om att särbehandla några för att de är "bättre". Vissa av dessa barn skulle många gånger behöva öva på helt andra saker, som skolan förutsätter att man klarar. Det behövs skolor för särbegåvade barn, precis som vi har särskolor för dem som behöver ta det lite långsammare. Det är obegripligt för mig hur politikerna kan motivera att inte ha denna möjlighet, när uppenbart många barn mår dåligt, och de övriga inte tillåts nå till en bråkdel av sin potential för att skolan är anpassad för några andra.

Mamma till särbegåvad • Upplever att skolan vet precis vad de ska göra med ett barn som har det svårt med inlärning. Men de har ingen aning vad de ska göra med ett barn som har det lätt för inlärning men som inte vill. Båda barnen passar inte in i dagens skola, båda barnen riskerar att på sikt inte nå upp till målen och båda behöver någon som undervisar dem så att båda får lyckas på sin egen nivå. Mitt barn har av specialpedagog kallats för ett mysterium, hon har aldrig träffat på ett barn som har så lätt för att lära men som tappat all motivation.

Mor • Här var det inte ett fängelse, utan skolan beskrevs av då 8-åring som en tjock vägg man måste pressa sig igenom, men han fastnar i väggen och kommer inte igenom.

Fokus har legat på "bevisa först, gör det här först" och "du klarar ju målen, lämna bara in andra uppgifter också, var inte så lat, öva på att repetera och finslipa" ibland "vad bra, nu ligger du flera år före i läsning så du behöver inte testa det igen förrän på högstadiet".

Så, när han återigen vände ryggen till skolan och gick hem för att inte återvända efter sista 'bevisa först".så fick han göra prövning av engelska 5 på gymnasiet (på mitt initiativ) och fick A. Då kunde skolan gå med på prövningar.

Jaja. Snart är nian slut, och nu kommer han att få tillräckliga betyg för gymnasiet trots över tre år hemma och förmodligen fler än tre år som skolsittare.

Hemmasittare var väl inte lösningen jag hade hoppats på. Det var en kompromiss som fungerade för barnet och för skolan. Att hoppa över några år för att få lite utmaning OCH samtidigt gå med sin årskull.

Däremot har han ingen studieteknik, han har aldrig pluggat och inte gjort en läxa sedan åk1. Vad lär man sig då, egentligen?
Och var det verkligen den bästa lösningen för ett barn som bad om utmaning och bönade om att få lära sig någonting nytt, bara en liten grej.