Hon är psykolog och psykoterapeut, Kristina Odén, och möter människor som är svårt sjuka eller i livets slutskede.

När jag pratar med henne i telefon om döden och om hennes jobb – där döden är en ständig följeslagare – får hon genast det som jag tycker är lite jobbigt att prata om att låta något mindre skrämmande.

– Under hela livet förbereder vi oss på döden. Vi är kanske omedvetna om det men det är ju det vi gör hela livet. Vi tränar på att umgås med tanken på döden och tränar genom att vi är med om olika förluster. Detta tills vi möts av den slutliga förlusten – den av livet.

Chatta: Ställ dina frågor om döden till Kristina Odén och religionshistorikern Britt-Mari Näsström

”Ingen vill ju dö”

Sedan 26 år tillbaka arbetar Kristina Odén på onkologkliniken i Karlstad.

– Där möter jag människor som är nydiagnostiserade med cancer och träffar en del till och från under deras sjukdomsresa. En stor del av mitt jobb handlar om att möta patienter och deras familjer, deras barn. Att prata om hur man hanterar ett cancerbesked.

Hur hanterar man det?

– Ja, först är det ju ofta en massa ångest. Såklart. Ingen vill ju dö, man vill leva. Men sedan handlar det om att förbereda sig för att dö, att se vilka relationer som är viktiga. Att våga avsluta. Och för anhöriga handlar det mycket om att acceptera situationen som den nu är. Och att känna att man har sagt allt man vill säga till den som ska dö så man inte sedan i sorgearbetet ångrar att det fanns frågor man inte ställde eller saker man inte sa.

Vad som är svårast med ditt jobb?

Kristina Odén tänker hon en stund innan hon svarar.

– Det är nog när man känner att någon har så mycket ångest att man inte når fram, att man inte kan vara det stöd som man önskar man kunde vara. Men det är så att man kan faktiskt inte hjälpa alla. Det gäller att hjälpa patienter att ha respekt för sig själva och att våga se den situation man befinner sig i och leva utefter det. Inställningen jag har är att jag gör så gott jag kan och är ett stöd så långt jag kan.  

Svårt att prata om döden

Men att jobba med människor som är nära döden är inget som från början var ett givet val för Kristina Odén.

– Det var inte min tanke från början utan är mer ett beslut som har växt fram. Sjukvården har utvecklats senaste åren och nu tycker jag att man inser att det behöves kompetens i livets slut.

Så pratar vi lite mer om döden, om vad det är som gör att många kanske har svårt att prata om den. Kristina säger att hon hämtar inspiration från buddhismens tänk. Hon berättar om en gång under en resa då hon mötte en buddhistisk munk, förklarade vad hon jobbade med och frågade om han hade några kloka tankar om hur man kan förbereda sig på döden.

– Måste man förbereda sig för den?, svarade han.

Tycker du att det är så att vi här i västvärlden har svårt att prata om döden?

– Ja, vi är nog inte så bra på att prata om döden.

Varför inte?

– Jag tror många känner att det är viktigt att ha kontroll och döden har vi inte kontroll över. Så det väcker ångest. Men jag tror att det är viktigt att prata om den. Att prata om var man vill ha den sista vilan och skriva ner det så ens anhöriga vet hur man vill ha det. Har du skrivit ner hur du vill ha din begravning?

Frågan kommer lite otippat för mig som medvetet valt bort att behöva snudda vid tankar på min egen begravning. När jag svarar nej uppmanar hon mig att gå hem och fundera och sedan skriva ner mina önskemål.

– Man kan inte vänta tills man blir sjuk och och slutet närmar sig, då har man nog att tänka på ändå. Jag har själv skrivit ner precis var jag vill bli begravd, vilka sånger som ska sjungas på begravningen och vilken präst jag vill ha. Telefonnumret till prästen står på lappen så det blir lätt för mina barn sedan.

Vad skulle du säga är den största lärdomen du dragit av att jobba med det du gör?

– Jag tar vara på mitt eget liv bättre, har en större ödmjukhet för livet. Alltså, liv och död hör ihop – det är inte så märkligt.