Solen står lågt mellan träden på Lökenebanan och ett gäng ivriga knattar iklädda hjälmar och massor av skydd lyssnar otåligt på tränare Rickard Enérs genomgång.

– Får vi köra nu?, hörs upprepade gånger och efter lite uppvärmning och visning av balans- och teknikbanan får de äntligen trampa igång sina hojar och dra iväg.

Det är en torr och ganska svårkörd bana, men ingen gnäller över det. De kör så det dammar i den rödbruna sanden.

”Vi fortsätter att växa”

Efter nystarten har crosskolan ett 30-tal barn som tränar och fler verkar det bli.

– Vi fortsätter att växa, intresset är enormt och vi gör allt vi kan för att släppa in även de som inte har egna hojar. Vi har fyra stycken vi kan låna ut, säger Rickard Enér som är tränare och dragit igång verksamheten tillsammans med Martin Gustafsson.

På träningen blandas teknikövningar med bankörning och barnen utbildas för att klara guldhjälmslicens som krävs för att få tävla så småningom. 

– De får lära sig teknik och göra balansprov så de kan svänga och sitta rätt på motorcykeln och är någorlunda färdig som förare. Sedan lär vi ut mycket säkerhetstänk som hur man beter sig i depån och vad flaggorna vi använder betyder, säger Rickard Enér.

Eget initiativ

Rickard Enér och Martin Gustafsson har båda söner som kör cross sedan förra året, Emil Enér, 5 år, och Fredrik Gustafsson, 6 år. När det inte fanns någon verksamhet i Värmland för så små barn tog de själva tag i saken och i vinter har de utbildat sig till tränare.

– Det fanns ingen organiserad träning varken i Kil, Karlstad eller Filipstad så vi ställde upp här på Kils MK som har gamla anor och lång historia bakåt i tiden av cross och organiserad träning, säger Rickard Enér.

Hans femårige sonen Emil Enér har kört cross sedan han var fyra år och demonstrerar stolt sin crosscykel.

– Den har tio hästar och så här mycket gas säger han och vrider gashandtaget i bott på den avstängda crossen. 

Vad tycker du är roligast?

– Det är att hoppa för då kan man lära sig att göra bakåtvolt i luften, säger 5-åriga Emil Enér.

Måste man inte vara bra på att meka för att ha med sina barn?

– Vi anordnar mekkvällar för föräldrar och hjälps åt. Sedan krävs det inte så mycket mekande med de här små hojarna, säger Martin Gustafsson.

Trånar efter den stora banan

Barnens vilja att utvecklas går inte att ta miste på och när de får tillfälle sneglas det på den stora banan bredvid där klubbens äldre förare tränar.

– De hoppar ganska mycket, säger Fredrik Gustafsson och spanar bortåt. Samtidigt konstaterar han nöjt:

– Jag gjorde ett litet hopp i allafall i dag.

Föräldrar får stå längs banan med gula flaggor som hålls upp om någon vurpar. Då får man stanna upp och köra sakta förbi och en och annan omkullåkning blir det förstås i den lösa sanden.

– Det är otroligt kul att se hur de växer och utvecklas både menalt, fysiskt och teknikmässigt. Jag hade aldrig trott att de skullekunna lära sig så fort som de gör, säger Rickard Enér. 

”Viktigast att ha kul”

Mycket om och kring träningen handlar förstås om säkerhet och Fredrik Gustafsson demonstrerar alla skydd man behöver från topp till tå och så höjer han pekfingret för att vi ska lyssna extra noga:

– Den viktigaste regeln av alla är att ha kul!