Svarttjärn nordväst om Gräsmark. Här fylls det på med 11 ton kalk för att motverka den försurning som följde av den omfattande förbränningen av svavelhaltigt kol och olja under 1900-talet. Men Svarttjärn är bara en av drygt 2 000 sjöar och vattendrag som kalkas i Värmland i år för att förbättra vattnets PH-värde.

– När det här med sura regn började hade marken en viss förmåga att ta hand om det, en så kallad buffringseffekt, men den tar ju slut, säger Bengt Epperlein.

I år sprids runt 23 000 ton kalk i Värmland till en kostnad av 26 miljoner kronor. Staten betalar och det är väl använda pengar, menar kalkningsförbundets Bengt Epperlein.

– Hade vi inte kalkat under den här tiden vill jag påstå att effekten hade varit att vi fortfarande hade haft försurade sjöar och mindre fiskbestånd. Och det hade påverkat turismen. Det här med rent vatten och ren natur, det hade varit svårare att erbjuda, säger bengt Epperlein.

I takt med att PH-värdet förbättrats i vattendragen har också behovet av kalkning minskat.

– Under toppåren spred vi ut runt 40 000 ton kalk. Nu är vi nere i 23 000 ton, säger Bengt Epperlein som konstaterar att minskningen beror på en kombination av att vattendragen mår bättre nu än då och av att kalkningen görs effektivare med hjälp av bättre analyser.