Så berättar Ruth Helene Andersson om det nästan ofattbara beskedet att hennes cancer hade spridit sig till levern och kroppspulsådern och var omöjlig att behandla.

Hur lång tid hon har kvar vet hon inte.

– Jag ska fira den här julen, sedan kanske jag får vara med och möta en ny vår, men jag tänker bara kanske, säger hon.

Vi träffar Ruth Helene Andersson på Centralsjukhuset i Karlstad, tillsammans med psykologen Kristina Odén som jobbar med patienter i palliativ vård, vård i livets slutskede.

De två har också blivit nära vänner.

– Hon betyder allt, den där tryggheten, någon som jag kan prata med om allt från hjärtat. Jag vet att hon finns där att hålla i handen, säger Ruth Helene Andersson.

Lever ett aktivt liv

Kristina Odén förklarar att sjukdomen sänder signaler till själen som vi inte riktigt kan förstå som friska.

– Men det är klart att det är att ramla ner i ett hål för de flesta att ta in det här. Och att få gråta ihop med sina anhöriga tills man kan komma vidare och se: vad gör jag nu då? Vad är viktigt nu?

Ruth Helene Andersson säger att för henne är det viktigt att ta tillvara varje dag av livet.

– Jag har ju en gräns därframme, jag vet det, jag måste göra det jag ska göra nu. Jag har inte tid att vänta för jag har ingen tid därframme.

Ruth Helene Andersson lever ett aktivt liv, hon jobbar med sina handarbeten, träffar vänner, barn och barnbarn – och en bra dag kan det också bli lite dans.

– Jag vill leva och ha ett bra liv så länge jag kan.

Hon berättar att det varit viktigt för henne att göra klart vissa saker i livet, till exempel hur hennes begravning ska utformas.

– Musiken och vem som ska spela, dödsannonsen och vilken vers som ska stå där. Det är inte sorgset för mig, men vad jag tänkte var att hinna göra det här på mitt sätt för det är viktigt att det blir på mitt sätt, säger hon.

”Vi föds, lever och vi dör”

Kristina Odén säger att livet och döden hänger ihop.

– Vi föds, lever och vi dör. Hade vi inte döden skulle allt vara meningslöst, då skulle vi kunna skjuta upp allting till framtiden och ingenting vara viktigt nu.

Det samtal vi har om döden återkommer gång på gång till värdet av att leva livet.

– Jag vill kunna leva ett bra liv den tid jag har kvar, säger Ruth Helene Andersson.

– Jag är ingen person som sitter i en stol och tycker synd om mig själv, jag gör inte det. Det är okay.