Tre procent av alla barn upp till sex års ålder har någon gång sökt vård på grund av förstoppning. En stor grupp enligt Sven Mattsson, barnläkare och docent i pediatrik vid Linköpings universitet. Oftast är det besvär som snabbt går över, men de kan också bli mer långdragna och i förlängningen påverka hela barnets familj.

Barn som har förstoppning ska i första hand behandlas av barnavårdcentral, men Sverker Mattssons uppfattning är att den vården kunde ha varit bättre. Han förespråkar en rutin där läkaren lyssnar på föräldrarna och noga undersöker barnet.

– Risken är annars att det blir en lång historia och där det ena problemet leder till det andra, med magont, dålig aptit, dålig viktuppgång, trötthet. Det gör ont att bajsa och det blir som en förlossning varje gång barnet går på pottan eller toa, säger Sven Mattsson.

Eftersatt kunskapsläge

Enligt Sven Mattsson råder en gemensam uppfattning bland barnläkare att förstoppning blir allt vanligare. En av flera förklaringar är att det går hand i hand med att barn använder blöja högre upp i åren och att potträning många gånger inte är tillräckligt prioriterat av vare sig föräldrar eller förskolor.

– Barn är fenomenala på att gå och knipa och då försvinner trängningssignalen. Det kan gå ett helt dygn innan de känner behovet nästa gång, säger Sven Mattsson.

Samtidigt anser han att kunskapsläget är eftersatt.

– Forskning i det här området är inte högprioriterat, det är inget du får nobelpris för, säger han.

Har skett framsteg

Svenska Enuresakademin, där Sven Mattsson är aktiv,  bildades för 25 år sedan. Sedan dess har de arbetat med kunskapsbildning om förstoppning och inkontinens hos barn – och deras samband. Enligt Sven Mattsson finns det fortfarande kunskapsluckor, men han uppfattar framförallt att det blivit bättre. Två exempel som han nämner är att det dels finns nya riktlinjer inom barnhälsovården angående potträning, dels att förskolan enligt den senaste läroplanen ska utbilda i toalettrutinen.

– Vården bör framförallt börja ta barnen med förstoppning och deras föräldrar på allvar. Det räcker inte med att ge dem en klapp på huvudet och säga att det är ett problem som växer bort.