Ove Sernhede är professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet. Han skräder inte orden när han får höra att man ska starta en busslinje för att elever ska söka sig till skolor i andra områden än Biskopsgården.

– Jag tycker det är oerhört sorgligt att det gått så långt att likvärdigheten i skolorna blivit så bristande att man ser sig tvungen att införa lösningar som för tankarna till det ras-segregerade sydstaterna i USA på 1960-talet. Det är ett underkännande för hela den skolpolitik som bedrivits sedan 90-talet, säger Ove Sernhede.

Han menar att orsaken till att vissa skolor betraktas som sämre inte behöver ha något att göra med att skolorna i sig är dåliga, utan att det snarare beror på att området de ligger i har rykte om sig att vara dåligt. Han tror inte att de verkliga problemen löses genom att bussa elever.

– Det är väl ändå skolan som ska förändras. Nu anpassar man ju barnen. Det är klart att barnen i de här miljöerna ska kunna gå i en skola som håller måttet i sin egen närmiljö.

Ambitionen smittade av sig

Ove Sernhede berättar att forskning visar att orsaken till att den svenska skolan var en sådan framgång under slutet av 1900-talet är att klasserna var så blandade. Elever från olika bakgrunder satt i samma klassrum och jobbade tillsammans.

– Att svenska barn presterade bra i skolan berodde på kamrateffekten. Direktörens barn satt i samma klassrum som arbetarbarnen, det var det som drog upp eleverna. Ambitionen smittade av sig också på barn som inte har lästradition i familjen, säger han.

Men kan inte skolbussar innebära en större blandning av elever då?

– Det finns naturligtvis ett problem med att vi bussar barnen på det här sättet, barnen blir utpekade som problem. Målet måste vara att alla skolor skall vara bra skolor. Det här är ett uttryck för segregationen och klyftorna i samhället. Vi måste gå till grunden med problemet. Det här känns inte som Sverige, det känns inte framsynt, säger han.