”Person i svår belägenhet”. Larmet kom strax innan kl.01.00 natten till den 28 maj. Brandmännen i lag tre från Gårda Räddningsstation åkte ut till Slättadamm på Hisingen i Göteborg, ett skogsområde med branta klippformationer.
De möttes av ungdomar som larmat och som visade vägen fram till en bruten granitvägg där man med hjälp av månskenet kunde skymta en mycket smal skreva.
– När vi tittade ner i skrevan så såg vi en tjej som satt fast längst nere, säger Mikkel Andersson, brandman från Gårda.
Fast i ett skruvstäd
Kvinnan hade varit på en rejvfest som fortfarande pågick en bit bort, och musiken låg som ett soundtrack till räddningsinsatsen. Hur hon hamnat i skrevan visste man inte. Nu satt hon inkilad tio meter ner. Klämd med rygg och ansikte mot klippvägg, händer uppsträckta, pratande med sig själv för att behålla lugnet.
– Jag har aldrig varit på något sånt här uppdrag. För det mesta så brukar man alltid känna att det här löser vi på något sätt, men stundvis här så hade man också sina tvivel, säger Mikkel Andersson.
Kvinnan var chockad och frös. Man skickade ner en filt och pratade lugnande med henne medan man försökte fundera ut hur man skulle kunna få upp henne. Men skrevan är oerhört smal. Mellan 20 och 40 centimeter.
– Allt var avhängigt om vi kunde få ner någon som kunde hjälpa henne, säger Mikkel Andersson.
Men det kunde man inte. Alla brandmännen var för stora för att kunna komma ner och det gick inte att skicka ner en sele för kvinnan hade inte möjlighet att röra sig för att kunna sätta på sig den. Inte heller hade man kunnat dra henne rätt upp utan hon måste baxas förbi de smalaste partierna i sidled.
Misslyckade räddningsförsöken ledde till en idé
Man ringde Frölunda brandstation som har en höjdgrupp som är specialiserad på räddning på höjd. De kom dit och skickade ner en kvinnlig brandman i skrevan.
– Men det gick inte. Klippskrevan var för smal och vi vill inte heller riskera att vi skulle sätta fast en till person, säger Mikkel Andersson.
Då kom någon från Frölundastationen på idén: ”Vi ringer Ben!”.
De ringde och väckte Benedikt ”Ben” Boymanns, en brandman från Kungsbacka som var på plats inom en timme. Han kom och ställde sig och tittade ner på kvinnan i skrevan.
– Första direktivet var att om jag skulle fortsätta arbeta med brandkläderna som jag hade på mig så skulle jag aldrig kunna komma ner, säger Ben Boymanns.
Anledningen att man ringt honom var att man visste att han var sportklättrare på fritiden, men inte bara det. Han var även mindre än övriga brandmän på plats.
Avklädd räddning
Ben valde bort räddningstjänstens utrustning, tog sin egen privata mindre sele, klädde av sig till underkläderna, och gick från brandman till halvnaken sportklättrare istället.
Men det var fortfarande svårt, även Ben fastnade.
– Någon meter ovanför henne kom jag själv inte vidare, säger Ben Boymanns.
Nu hade räddningsinsatsen pågått i flera timmar och trots att de pratade med kvinnan och hade skickat ner en blå filt så frös hon och var rädd. Dessutom visste de inte hur de skulle gå vidare när inte ens Ben kom fram.
– Jag tänkte att jag måste åtminstone försöka, för det finns kanske inte så många fler efter oss som kan försöka så vi fick ju lösa det hela, säger Ben Boymanns.
Svårigheten, som han beskriver det, var att hålla sig själv tillräckligt lugn för att kunna känna var han kunde ta sig vidare. Att i mörkret våga klämma sig förbi de smalaste passagerna.
– Men när jag själv hade lugnat ner mig kunde jag slappna av och hitta en väg att ta mig neråt, säger Ben Boymanns.
Och han kom ner till botten av klippskrevan där han till sist mötte den unga kvinnan.
Improvisation och oerhörd lättnad
Skrevan är så smal så både Ben och kvinnan satt kloss an med bröst och ansikte mot klippväggarna. En ordentlig sele gick inte att få på henne utan de fick improvisera och bitvis lyfta upp henne i handlederna.
På morgonen den 28 maj vid sextiden, efter fem timmar i skrevan, lyftes kvinnan upp och fördes till sjukhus med ambulans. Och hon hade klarat sig utan svårare skador.
– Jag var kvar nere i skrevan när de körde iväg henne, säger Ben Boymanns.
Vad kände du när ni fick upp henne?
– Ja, det var glädje. Ren glädje, säger Ben Boymanns.
– Ja, det var en oerhörd lättnad. Det var det, säger Mikkel Andersson, brandman från Gårda.
Och musiken från rejvfesten hördes fortfarande.