Lodjurets oblyga jakt, som Bohusläningen var först att rapportera om, ska inte ha setts i området på 20 år.
– Det är väldigt fascinerande och läskigt på samma gång, säger Heidi Sjövold.
Heidi och hennes sambo har ägt stugan i några år. Viltkameran har sen dess registrerat de djur som passerat.
– Jag trodde aldrig att jag skulle få se det här på min egen tomt, men det är blandade känslor. Vi har ju en liten hund som vi är rädd om.
Inga attacker mot människor
Det finns inga kända fall där människor skadats av lodjur. På Rovdjurscentret de 5 storas hemsida berättar rovdjursforskare Olof Lidberg om möten med lodjurshona med ungar utan att ha blivit anfallen:
”Däremot kan modern verka oerhört orädd och aggressiv när den morrande rör sig fram och tillbaka bara några tiotal meter bort medan vi undersöker hennes ungar. Man kan ju knappast tänka sig en mer provocerande situation för ett lodjur, och ändå attackerar den inte. Det torde vara det yttersta beviset för att lodjur är ofarliga för människor.”
Lodjurshistorik
I början av 1920-talet var lodjuret nästan utrotat. Det fanns en liten stam i gränstrakterna mellan Jämtland och Västerbotten.
Lodjuret fridlystes i Sverige 1927 till 1942 och stammen ökade till 700 djur fram till 1980-talet, då lodjuren förekom över större delen av landet.
Under 1980-talet minskade lodjursstammen igen och försvann nästan från Götaland och södra Svealand. Det resulterade i att arten fridlystes i södra Sverige år 1984 samt i hela landet 1991. Samtidigt ökade rådjursförekomsten kraftigt. Kombinationen av aktiva insatser, som fridlysning, och den rikliga tillgången på rådjur medförde att lodjursstammen växte.
I början av 1990-talet påbörjades regelbundna lodjursinventeringar. I takt med att inventeringsarbetet utvecklas ger resultaten från dessa ett allt bättre underlag för bedömning av lodjursstammens storlek och tillväxt.
Resultatet från senaste populationsberäkningen visar att det finns cirka 1 200 lodjur i Sverige och populationen är därmed fortsatt över referensvärdet för gynnsam bevarandestatus.
Källa: Naturvårdsverket