I början av mars föddes det första barnet till en singelkvinna som inseminerats i Sverige. Kvinnan hade fått behandling vid en privat fertilitetsklinik.

Lagen som trädde i kraft 1 april 2016 innebär att en kvinna utan partner som vill bli förälder slipper åka utomlands för spermiedonation och ivf-behandling. Inom den offentliga vården har det tagit längre tid att komma igång efter att lagen infördes.

Inga ökade resurser

Hälso- och sjukvårdsstyrelsen i Västra Götaland tog i juni förra året beslut om att erbjuda assisterad befruktning för ensamstående kvinnor i syfte att ge så jämlik vård som möjligt. Den 1 augusti öppnade man upp kön för patienter.

Sahlgrenska universitetssjukhuset har för närvarande en kötid på ungefär tre år innan det första sjukhusbesöket. Men beroende på hur många som vill genomgå en behandling kan det även dröja tre-fyra år – och därefter ytterligare månader av väntan innan den första inseminationen.

– Allt fler vill ha vår hjälp, men vi har inte fått ökade resurser, säger Ann Thurin Kjellberg som är överläkare på reproduktionsmedicinska mottagningen på Sahlgrenska. 

Kötiden ökar

Ann Thurin Kjellberg menar att situationen blir allt svårare vad gäller kötid. För några år sedan fick lesbiska par samma rättigheter som andra att få hjälp med insemination och så sent som  förra året fick även ensamstående samma möjligheter.

Men även om de byråkratiska hindren nu tycks vara röjda så kvarstår ett problem – bristen på spermadonatorer. Det är också något som påverkar kötiden. Dilemmat är hur man ska få fler att vilja donera. Ann Thurin Kjellberg tror att det är mer information som behövs. Hon är tydlig med att ersättningen är låg och att det är av ideella skäl en donation görs.

– Av de singelkvinnor som står i kö har vi tyvärr bara kunnat hjälpa en enda, resten väntar fortfarande. Vi har ungefär 130 stycken som väntar på hjälp, säger Ann Thurin Kjellberg.