I Kackelboa kan de dementa gå ut till djuren, känna och höra hönsen kackla och se dem sprätta runt i inhägnaden i sakta mak.

– De tycker det är jättemysigt, hönsen är ett uppskattat inslag i vår verksamhet under sommartider, säger Maria Kämpe, tillförordnad verksamhetschef på Smultronstället.

”Gubbarna satt på rad”

De fem hönorna som förnöjt sprätter omkring och värper ägg bor vanligtvis ute i Avaträsk utanför Dorotea hos ”hönsmamman” Louise Korsén.

– Många av de dementa har haft höns när de bott ute i sina byar och har säkert många minnen. Nu får de något att titta på istället för att sitta och stirra i en soffa. Förra gången vi hade hönsen där fanns en tant som varje morgon bara hoppade ur sängen och ville ut till hönorna och se om de lagt ägg. Och gubbarna satt på rad innanför fönstren och tittade på när de sprätter. Djur över huvudtaget är rogivande, säger Louise.

Den EU-godkända hönsgården är byggd av Jan-Erik Berglund som arbetar på demensboendet, och Eskil Henriksson – Louises morbror.

LÄS MER: Här är hönan som gör Sverigesuccé

Louise har själv haft höns i 30 år och äger flera andra djur ute på sin gård. Hon lyfter hur hälsosamt hon tror det är att få ha djur omkring sig, och menar att höns dessutom är ett lättsamt djur eftersom de inte kräver allt för mycket skötsel, vilket passar en redan tidspressad personal. Och det finns också en annan given fördel med höns:

– Äggen! De är så saffransgula och fina. Köpeägg är så bleka, menar hon.

Just nu har hönsen dock en liten ”semesterperiod” från äggläggandet, och avsaknaden av en tupp gör också att värpningen inte blir lika frekvent.

– Förra gången hade vi en tupp i byn, det är kanske inte så populärt när de gal om man vill sova ut, säger Louise som hoppas traditionen kommer leva vidare:

– När jag hamnar på demensen vill jag också ha hönor där!