Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är ett samhällsproblem. Men ofta osynligt bakom hemmets stängda dörr. För att få stopp på våldet är det viktigt att tala klarspråk. Det är filosofin bakom Centrum för män i Skellefteå.

De är rädda för honom

Vi kan kalla honom ”Olle”. 47 år.  Stor och stark. Sambo. Tre barn. Jobbar heltid. Inga problem med alkoholen. Men det finns ett problem – de han älskar allra mest är rädda för honom.

– Jag exploderar. Blir skogstokig. Skriker och lever om. Men jag ville ha en förändring, säger Olle.

Terapigrupp för bara män

Olle och hans sambo gick till familjerådgivningen. Där erbjöds Olle att gå med i en terapigrupp med enbart män.

– Det har varit ”wow”. Jobbigt – men givande. Att sitta en grupp män och gråta.

Männen tar ansvar för sitt våld

Centrum för män i Skellefteå är uppbyggt efter norsk förebild. En bärande idé i den norske psykoanalytikern Per Isdals metod är att männen tar på sig ansvaret för sitt våld för att sedan hitta alternativ till våldet när känslorna svallar över.

– Här finns hjälp att få för de män som vill förändra sitt beteende, säger psykoanalytiekrn Thomas Fredriksson på Centrum för män i Skellefteå.

Ingenting – inte ens slutspelsishockey – har hindrat sex män i Skellefteå från att högst frivilligt träffas sexton måndagskvällar i rad för att prata kvinnor, barn, våld och känslor.

– Någon tycker kanske att det är fjolligt. Men nej, jag är stolt över att fått vara med. Däremot skäms jag fruktansvärt för vad jag har gjort, säger ”Olle”.

Vill bryta känslotabu

Centrum för män visar att det finns alternativ till våld.

– Första steget är att bryta ett tabu, att våga prata om något som är belagt med skam. Det här är ett samhällsproblem som vi måste ta ansvar för, säger psykoterapeuten Thomas Fredriksson.    

Tackar behandlingen

Fredriksson är övertygad om att behandlingen förebygger grövre våld och ett eskalerande våld. Förutsättningen är att männen söker sig till terapin frivilligt.

Då minskar deras våld i den nära relationen.

– Jag tackar behandlingen för att jag har kvar min familj. Men det här är ingen snabbfix. Ibland misslyckas jag och då har jag lärt mig av terapigruppen att ta tag i mitt handlande direkt. För det är jag som bär ansvaret för mitt beteende, konstaterar Olle.

Olle heter egentligen något annat.