16 mars – Kriminalvårdens förslag

Kriminalvården anser att det finns en hög risk att Hagamannen återfaller i sexualbrott – därför har han under sin tid i fängelset inte beviljats några permissioner på egen hand. Man föreslår för Övervakningsnämnden att han ska få vissa restriktioner i samband med den villkorliga frigivningen den 28 juli, inklusive vistelseförbud för ett större område.

20 mars – Övervakningsnämndens beslut

Hagamannen ska under sitt första år som villkorligt frigiven inte få vistas inom Umeå kommun eller i kranskommunerna Nordmaling, Bjurholm, Vännäs, Vindeln och Robertfors. Han ska även genomgå ROS (Relation- och samlevnadsprogrammet) och en alkoholbehandling. Det fastslår Övervakningsnämnden i ett mycket ovanligt beslut.

Två av skälen som anges är att det inte kan uteslutas att det finns en stor hotbild och ett agg mot Hagamannen, främst i Umeå där brotten begåtts, samt den höga risken för återfall.

28 maj – Hagamannen överklagar

Hagamannen överklagar beslutet och vill att vistelseförbudet ska tas bort eller begränsas. Han vill också ha hjälp med att stärka ett socialt nätverk på längre sikt i Umeå. ”Det bör även vara frivilligt att delta i ett program på frivården”, skriver han slutligen.

2 juli – Kriminalvården yttrar sig

Umeå tingsrätt ber Kriminalvården att yttra sig över Hagamannens överklagan, och om det behövs en förhandling. Kriminalvården säger att de inte har några tillägg utöver sitt förslag den 16 mars. De har heller inga synpunkter om förhandlingar.

7 juli – Hagamannen yttrar sig

Återigen vädjar Hagamannen om att minimera begränsningarna. Han menar att förbudet skulle försvåra hans återanpassning till samhället och vill att rätten ska ta större hänsyn till hans familjeförhållanden. Hagamannen hävdar att han tänker genomföra behandlingsprogrammen, men han vill inte att de ska vara påtvingade.

10 juli – Slutgiltigt besked

Umeå tingsrätt offentliggör sitt besked att man delvis ändrar Övervakningsnämndens beslut, och häver förbudet för Hagamannen att vistas i Umeå med omnejd. Rätten finner inget lagligt stöd för att begränsa hans rörelsefrihet. Läs mer här.