Det var på 50- och 60-talet som 23 tusen tunnor med kvicksilverhaltig katalysatormassa dumpades i havet utanför Sundsvall. Innehållet i tunnorna var bland annat biprodukter efter tillverkningen av vinylklorid på fabriken i Stockvik. Eftersom dumpningen skedde under en tid med ett annat synsätt och dessutom med myndigheternas goda minne är ansvarsfrågan komplicerad, men två företag har pekats ut.
– Ansvariga för att ta fram en plan för undersökning av tunnorna bedömer vi är Akzo Nobel Bygglim AB och Fortum Ljungakraft AB, i det här läget, säger Anna Stjärne på länsstyrelsen i Västernorrland.
Förnekar ansvar
Men Fortum Ljungakraft är likviderat och finns inte längre och inom Akzo Nobel koncernen anser man inte att man har något ansvar.
– Bygglim har inget ansvar när det gäller tunnorna och vi delar inte länsstyrelsens uppfattning i ansvarsfrågan. Tunnorna dumpades på 50- och 60-talet, Bygglim kom inte till platsen i Stockvik förrän 1985, säger Maria Smeder Nyqvist på Akzo Nobel.
Frivilligt samarbete
Trots det är Akzo villiga till att bekosta en plan för hur man ska gå vidare, något som kan verka märkligt med tanke på att man inte anser sig vara ansvariga.
– Ja, eftersom vi är en namngiven part i ärendet så är vi involverade i processen och då väljer vi att samarbeta med länsstyrelsen och vi är beredda att ta fram en plan på frivillig basis trots att vi varken genererat avfallet som finns i tunnorna eller dumpat några tunnor, förklarar Maria Smeder Nyqvist.
En tickande bomb
Samtidigt kan man konstatera att inte mycket hänt i frågan sedan tunnornas existens uppdagades för över tio år sedan och situationen på havsbotten kan liknas med en tickande bomb. De här bilderna som togs i våras visar att många av tunnorna rostat sönder. De 8,7 ton kvicksilver som totalt ska finnas i tunnorna riskerar att läcka ut och omvandlas till betydligt farligare metylkvicksilver och kan då ansamlas i fisk och till slut hamna hos människan med fosterskador, inlärningssvårigheter och andra svåra tillstånd som följd. Men från myndighetshåll betonar man vikten av en metodisk och lärande process där de utpekade företagen är involverade.
– Vi vill få till ett frivilligt åtagande om en överenskommelse för att det ska tas fram en plan för en undersökning av tunnorna i Sundsvallsbukten, säger Anna Stjärne.
Att ta fram en plan för att gå vidare innebär ingen större uppoffring för ett företag som Akzo Nobel men ingen vet vad en bärgning av tunnorna skulle kosta, summor på hundratals miljoner har nämnts i sammanhanget och frågan är om något företag frivilligt skulle ge sig in i en sån process.
– Jag kan inte spekulera i den frågan, det som är viktigt nu är att göra vetenskapliga undersökningar på ett systematiskt sätt och såsmåningom komma fram till en bedömning av risksituationen och först därefter kan man ta ställning till om en sanering behövs eller inte, menar Maria Smeder Nyqvist på Akzo Nobel.
8,7 ton kvicksilver
Och medan frågan stöts och blöts och länsstyrelsen hoppas på frivilliga insatser från ett företag som hävdar sin oskuld och ett annat som inte längre existerar så fortsätter tunnorna att lösas upp och 8,7 ton kvicksilver hotar att förgifta Sundsvallsbukten.