Vi har väl alla sett dem. Sittande på knä utanför butiker och samlingsplatser på alla tänkbara och otänkbara ställen runt om i vårt närsamhälle. De hejar på alla som passerar och sträcker fram en mugg, några har en lapp som förklarar varför de tigger.

Ibland skramlar det till i muggen, lika ofta får de ta mot okvädingsord men oftast passerar människorna förbi utan att ge dem en blick. De har blivit en del av gatubilden men fortfarande är vi många som har svårt att känna oss väl till mods med deras tiggande blickar.

Skingrades när tiggarlägret tömdes

När gatorna töms vandrar de sakta hem mot sina tillfälliga bostäder. Några bor i trasiga husvagnar, andra i skjul  eller på järnvägsstationer och offentliga toaletter. I Sundsvall hade de skapat sig en någorlunda dräglig tillvaro i tiggarlägret i hamnen.

Den sista september tog den tillfälliga friden slut. Kommunen hade beslutat riva lägret och romerna skingrades. Några hittade nytt tak över huvudet, andra letar fortfarande medan vinterkylan kryper allt närmare. Några få har också valt att åka hem.

Vi reser till Rumänien för att förstå

Vad är det då som gör att de väljer att leva på det här viset? Vad är det som driver dem från sina hembyar till ett, i våra tycken, liv i missär?

För att försöka få ett svar på de frågorna och en antydan till förståelse har jag beslutat mig för att följa med en familj från gatorna i Sundsvall till deras hemby, Valea Seaca, i de Rumänska bergstrakterna.

Under några dagar ska jag leva i närheten av familjens hem för att med egna ögon se hur deras liv ser ut. Hur alternativet till att tigga på svenska gator och torg ser ut. Hur de behandlas av sina landsmän.