En dom som nyligen fastställdes i Högsta domstolen kan ge skogsägare med höga naturvärden på sina marker rätt till ersättning. Det är ett bra besked, tycker Henrik Hägglund i Svedje några mil norr om Örnsköldsvik.
Riskerar att förlora miljonbelopp
Han vill avverka 18 hektar av sin skog, men hindras eftersom skogen är en lämplig biotop för den hotade arten tretåig hackspett.
– Det är ett streck i räkningen, jag vill bruka skogen, säger Henrik Hägglund, som riskerar att förlora miljonbelopp om han inte får avverka.
Dom i Högsta domstolen
Domen i Högsta domstolen som givit honom och många andra skogsägare hopp, gäller ett fall i Uppland där HD slår fast att markägaren i det fallet ska ersättas för att skogen inte kan avverkas, eftersom det finns en spelplats för tjäder i området.
Domen väntas bli prejudicerande. HD skriver visserligen att rätt till ersättning kräver speciella omständigheter, men vad det innebär är oklart.
Stor seger
Lantbrukarnas riksförbund, LRF ser domen som en stor seger och anser att den öppnar för möjligheter till ersättning i stor skala.
– Det blir en möjlighet för våra medlemmar att få ersättning där de missar skogsbruk, säger Björn Olsson på LRF i Västernorrland.
100 miljarder
Ersättningen ska motsvara fastighetens värdeminskning med 25 procents tillägg, i fallet i Uppland fastslogs summan till 3,4 miljoner kronor, men domen är i det här avseendet tvetydig och framtida ersättning kan komma att enbart motsvara marknadsvärdet.
Många liknande fall gör att det ändå kan bli dyrt för skattebetalarna. Lågt räknat 100 miljarder statliga kronor menar LRF.
– Det är ju staten och politiken i Sverige som varit med i diskussionerna i EU kring det här, då får man ta ansvar för det, säger Björn Olsson.
Hör Henriks Hägglunds syn på saken i videon.
Högsta domstolens motivering
Skogsstyrelsen förbjöd ett skogsbolag att avverka ca 20 hektar skogsmark. Det skedde med hänvisning till att en avverkning skulle störa det tjäderspel som förekom på området och att en avverkning därmed var förbjuden enligt artskyddsförordningen. Skogsbolaget begärde då att staten skulle betala ersättning som motsvarade fastighetens värdeminskning med visst tillägg. Högsta domstolen har nu slagit fast att staten i detta fall är skyldig att ersätta skogsbolaget för dess skada.
Av artskyddsförordningen följer att det i viss utsträckning är förbjudet att vidta åtgärder som stör vissa slag av djurarter. Detta förbud kan innebära att en markägares möjligheter att nyttja sin mark begränsas, exempelvis så att skog inte kan avverkas.
Det finns inga lagbestämmelser som garanterar markägaren ersättning i denna situation. Det finns visserligen särskilda bestämmelser om att en markägare kan ha rätt till ersättning på grund av sådana användningsförbud som bl.a. Skogsstyrelsen beslutar om. Normalt har dock markägaren inte rätt till ersättning om den aktuella markanvändningen redan tidigare var förbjuden på grund av lag eller tidigare myndighetsbeslut, t.ex. till följd av artskyddsförordningens bestämmelser.
Högsta domstolen konstaterar nu – med hänvisning till regeringsformens skydd för äganderätten och en rättsgrundsats som har slagits fast i ett tidigare rättsfall (NJA 2014 s. 332) – att den enskilde ändå, under speciella omständigheter, kan ha rätt till ersättning för den begränsning i markanvändningen som artskyddsförordningen medför. Så kan vara fallet när begränsningen är så särskilt betungande för markägaren att det inte är rimligt att han eller hon ensam tvingas ta de ekonomiska konsekvenserna av begränsningen. En ytterligare förutsättning är att markägaren har begärt men nekats dispens enligt artskyddsförordningen. Ersättningen bör inte överstiga markägarens faktiska skada.
I det aktuella fallet ansågs bestämmelserna i artskyddsförordningen ha medfört ett avsevärt försvårande av den pågående markanvändningen inom den berörda delen av fastigheten. Begränsningen i markanvändningen berodde på omständigheter som skogsbolaget inte hade kunnat påverka eller förutse. Den ekonomiska påverkan var betydande, drygt 2,8 miljoner kr. Avverkningshindret ansågs därmed ha gett upphov till en så betydande skada att det inte var rimligt att bolaget ensamt fick svara för den.
Källa: Högsta domstolen