– När jag såg lastbilen köra förbi, när jag såg den döda kvinnan utanför butiken, då tänkte jag att nu är dom här också, säger Cecilia Hultquist från Timrå.
Det var terrorister Cecilia Hultquist spontant tänkte på när hon såg kaoset på ute Drottninggatan, mitt i Stockholms hjärta, den där fredagseftermiddagen 7 april i år.
”Kommer vi hem igen?”
Det har gått sex månader sedan dagen som de aldrig ska glömma. Hennes syster Maria berättar om en dag med ren och skär dödsångest:
– Kommer vi att klara oss, kommer vi kunna komma hem igen till Timrå? berättar hon att hon tänkte.
– Jag började ringa till nära och kära för att prata med dem en sista gång.
Minnesbilderna är fortfarande, sex månader efter händelsen, starka och intensiva.
Ser lastbilen dundra förbi i hög fart
Maria Jönsson och Cecilia Hultquist befinner sig tillsammans med sin mellansyster Jessica Dahlin i en butik på Drottninggatan. Det är fredagen den 7:e april 2017 och klockan börjar närma sig tre på eftermiddagen. Med dem i butiken finns även deras moster.
Lite tidigare hade deras mamma och ytterligare en moster begett sig till en annan butik några kvarter därifrån. Strax intill, på den lilla tvärgatan Adolf Fredriks kyrkogata, har en maskerad man i samma stund stulit en lastbil parkerad utanför en resturang.
Efter att mannen kapat lastbilen ger han sig iväg på en besinningslös och dödlig färd nedför Stockholms mest kända shoppinggata.
”Hemska ljud”
Systrarna var precis på väg att lämna butiken och ge sig ut på Drottninggatan igen när de stannar upp.
De hör skrik, de hör höga ljud.
– Hemska ljud, berättar Cecilia.
Plötsligt märker hon hur det fladdrar till där hon står i dörröppningen, det snabbt blir mörkt när den kapade lastbilen dundrar förbi i hög fart. Den kör förbi så nära butiksfönstret att Cecilia först uppfattar att lastbilen är vit.
– Det var de vita bokstäverna på sidan som gjorde att jag trodde det, så nära oss körde den.
Utanför butiken ligger ett av attentatets första offer, döende. Hela kroppen är onaturligt böjd.
Ser hur kvinnan dör på gatan
Maria berättar hur hon skräckslaget ser kvinnans ben rycka spastiskt. ”Varför är det ingen som hjälper henne?”, hinner hon tänka innan hon tar skydd inne i butiken.
Lastbilen fortsätter i hög fart vidare på sin dödliga färd nedför shoppinggatan mitt i Stockholms hjärta. När mannen vid ratten till slut kör in lastbilen i en av entréerna till varuhuset Åhléns har han lämnat efter sig ett blodigt spår av kaos och död. Fem personer dödas i attentatet, 15 skadas.
En dag som förändrat deras liv
Sex månader efter den där svarta fredagen när terrorn kom till Stockholm träffar vi systrarna Cecilia, Jessica och Maria i Timrå. Det är en färgsprakande oktoberdag när de berättar om den där skräckdagen som förändrade deras liv.
Systrarna hade åkt till Stockholm på en nöjes- och shoppningresa tillsammans med sin mamma och två mostrar. Med på resan var även två väninnor till mostrarna.
Vid tvåtiden hade de ätit en bit mat tillsammans och sedan styrt kosan ner mot Drottninggatan där de valde att dela på sig. Systrarna beger sig tillsammans med en av mostrarna till en butik på Drottninggatan 71, strax nedanför Adolf Fredriks kyrkogata.
Det ska då dröja till klockan nio på kvällen innan de får träffas igen, allesammans.
”Han hade siktat på barn”
Alldeles efter att lastbilen dundrat förbi butiken där de befann sig, kastar sig Cecilia ut på gatan. Hon minns att klockan är 14:53. Hennes enda tanke är att försöka hitta sin mamma.
– När jag springer ut på gatan ser jag barnvagnar och barn, jag ser att han medvetet siktat på barn, berättar hon. Jag ringer samtidigt som jag springer, jag ser folk ligga på gatan, det är skrik, någon frågar om jag ringer ambulans. Jag trodde att mamma skulle ligga död längre ner, berättar Cecilia.
Hon blir märkbart tagen, skakad när hon berättar. Dom får till slut kontakt via telefon, men det kommer att dröja ytterligare sex timmar innan alla i familjen är samlade igen.
Ren dödsångest
Cecilia noterar att hon var ute i kaoset på Drottninggatan i sex minuter. Hon bestämmer sig för att återvända till butiken där hennes systrar är kvar.
Framför sig har de nu tre timmar i butikens källare där de gömmer sig tillsammans med personalen.
– Det var ångest, det var dödsångest, berättar Maria. Jag har aldrig sett mina systrar så rädda, säger hon.
De försöker hålla kontakten med sina anhöriga hemma i Timrå. Maria får oroliga textmeddelanden från sina barn:
”Du är väl inte på Drottninggatan?” skriver hennes äldste son.
”Ta dig därifrån!” skriver han.
”Jag kan inte” skriver Maria tillbaka.
Rapporter om skottlossning
Under timmarna i mörket försöker systrarna via nätet desperat ta reda på vad som händer. Vad är det egentligen som pågår i Stockholm? Rykten sprids blixtsnabbt.
Skottlossning rapporteras från skilda platser i huvudstaden, på Hötorget, vid S:t Eriksplan. Till och med regeringen tycks vara utsatt för terroristattack: ”Det skjuts vid Rosenbad”, har en reporter hört. Hos systrarna i källaren växer bara skräcken.
Tills slut är det en polis som hämtar systrarna och butikspersonalen och för dem till intillliggande Centralbadet som fungerar som uppsamlingsplats. Krisgrupper står redo, vittnesförhör genomförs.
Samtidigt råder fortfarande kaos i centrala Stockholm som stängts ner, inga kommunikationer fungerar längre.
Det blir en lång promenad genom staden innan de till slut kommer till lägenheten där de bor under Stockholmvistelsen.
Då är klockan 21 och det har gått över sex timmar sedan de alla sågs senast.
”Alla grät”
Det blir en lång kväll där alla får prata, alla får berätta. Det blir sedan en tung resa hem till Timrå igen:
– Alla grät i bilen när vi till slut åkte från Stockholm, alla var så lättade att få lämna det stället, berättar Maria.
Sex månader senare är minnesbilderna fortfarande starka. Fredagseftermiddagen den 7:e april har satt djupa spår i alla tre.
– Det känns som jag tappade kontrollen över mig själv, berättar Jessica. Jag känner mig inte trygg i folkmassor längre, säger hon. Jag bor ju ute på landet, och jag håller mig helst här hemma.
Systrarna stödjer varandra
Hon menar att det varit ett stort stöd, en stark trygghet, att ha sin närmaste att kunna dela händelsen med.
– Det har varit jätteskönt att ha nära till de som man har tillit till, säger Jessica. Att kunna prata och säga saker utan att berätta allt. Att veta att jag inte kanske behöver vända mig till vården utan istället kan ringa min mamma eller någon av mina systrar.
– Det blir så att jag inte pratar med andra, de förstår ju ändå inte, fyller Cecilia i. Då är det lättare att prata med mina systrar som faktiskt förstår hur jag känner.
– Det här är något jag måste lära mig att leva med, handskas med, konstaterar Maria. Jag kommer alltid vara mer skvätten, jag är inte trygg bland människor. Jag kommer alltid vara redo om det händer någonting, avslutar hon.