Statens och kyrkans kontroll av samerna rörde allt från tvångskristnade till speciella nomadskolor för samernas barn. Statens förtryck legitimerade och blev en grogrund för hat och fördomar. Det gick så långt att många samer än idag tiger om sitt ursprung.

Numera berättar Sonja Larsson gärna att hon är same, annat var det när hon var barn. Då förstod hon inte varför barnen ropade ”Lapp-Larsson” efter henne och syskonen. Hon är övertygad om att de blev mobbade på grund av deras samiska ursprung.

Lämnade fjällen

Hon är född i Köpmanholmen söder om Örnsköldsvik. Hennes pappa, född i slutet på 1800-talet, växte upp i Nyland, Kramfors. Hans familj var samer från Vilhelmina lappmark, men tvingades lämna fjällvärlden.

– Det gick ju dåligt för dom med fisket och så hade dom bara några renar, så då gick dom hit ner till Ångermanälven och slog sig ner i en kåta där det födde tio eller elva barn, berättar Sonja Larsson.

Smälta in

Hennes föräldrar ville att familjen skulle smälta in i det svenska samhället. Så förutom besöken av släktingarna som kom med renkött och berättelser växte Sonja och hennes syskon upp utan att lära sig vare sig samiska, eller särskilt mycket om sin kultur.

  – Du sitter i skolan ett helt liv nästan utan att få höra ett ord om oss samer, säger hon.

När hennes egna döttrar var små krävde hon att de skulle få hemspråksundervisning i samiska i skolan, men det var aldrig genomförbart.

Upprättelse

Själv har hon fått kämpa för att ta tillbaka sitt förlorade kulturarv och hon hade en drivkraft som gjorde henne till engagerad samepolitiker.

– Jag ville att min pappa skulle få upprättelse. Det var det som drev mig. Just att få bort det där med ”Lapp-Larsson” – det var så kränkande.

Känslan av att stå med en fot i det svenska och den andra i det samiska är svår. Hon upplever att hon ifrågasätts i båda lägren och avskyr att bli kallad ”halvsame”.

– Man ska ju känna med hjärtat vad man är. Jag känner att jag är same och det är jag stolt över, säger Sonja Larsson med eftertryck.