Konsulternas senaste rapport klar och har presenterats för styrelsen i det kommunala moderbolaget i kommunen, Rodret.

Rapporten som ska klargöra hur djupa de ekonomiska problemen är för kommunala energibolaget Övik Energi.  Rapporten som ska svara på frågan om bolaget har kapacitet att överleva på sikt, överhuvudtaget. 

Tanken att sälja hela företaget – vilket skulle vara ett unikt steg för en kommun – finns fortfarande kvar som alternativ, åtminstone bland vissa ledande politiker i Örnsköldsvik.

Men en eventuell försäljning handlar bara om hur stor förlust man är beredd att ta – någon vinst är helt utesluten.

Dessutom finns ju även ett stort politiskt pris att betala vid en försäljning.

Larmet kom redan i vintras  – bolaget meddelade att man var i akut behov av ett kapitaltillskott på 900 miljoner kronor .  174 miljoner pytsade kommunen ganska omgående.  Hur mycket mer kommer att behövas, det är den stora – och obehagliga frågan den här hösten i Örnsköldsvik.

Pengarna slut vid årsskiftet.

Under tiden har Vd:n för Övik Energi, Kristina Säfsten flera gånger lakoniskt konstaterat att kassan är på väg att sina. Några månader till, sen fanns inga pengar kvar. Inga pengar till de löpande utgifterna. 

Nu, i oktober, räknar man med att pengarna räcker till årsskiftet. 

För snabbt få in pengar till kassan gjordes affärer med olika kommunala dotterbolag – Domsjö vatten fick ett annat kommunalt bolag, Miljö- och vatten ta över. Eller snarare köpa, för nära 150 miljoner.

Senare gjordes samma sak med bolagen Hörnett Produktion och Hörnett Energi.

Renodling, hette det från kommunledningen.

Men pengarna gav bara tillfällig lindring – de gjorde så att Övik Energi åter, kortsiktigt, hade pengar i kassan.

”Det här löser inte våra grundläggande problem” konstaterade Vd:n, Kristin Säfsten krasst.

Under tiden har kommunledningen dessutom tvingats ta del av utomstående analyser och bedömningar som placerar kommunen i den absoluta ekonomiska botten i landet – och det innan det verkliga krisåret 2012.

Kommunrating, som varje år gör en närsynt sammanställning av det ekonomiska läget i landets kommuner rekommenderar en besk medicin – ” det kanske är dags för Övik att som första kommun låta något av sina större bolag gå i konkurs – för att skydda skattebetalarnas pengar”.

Bolaget mjölkades på pengar.

Det finns flera orsaker till det katastrofala läget i Örnsköldsvik – den kraftiga fördyringen av biobränslekraftverket Hörneborg är ett skäl. Planerade 700 miljoner blev till slut 1, 2 miljarder. Men enbart lånade, dyra pengar.

Ett annat skäl är att få motsvarande bolag har mjölkats på pengar i så hög grad som Övik Energi under åren.  Analysen kommer från en som verkligen borde veta: Pelle Fridström, bolagets förre VD som lämnade posten 2009.  Fridström har hållit en mycket låg profil sen han lämnade bolaget och har tidigare inte ställt upp på några intervjuer.

Förrän nu.

Han menar att ledningen för kommunen medvetet höll bolagets soliditet på en låg nivå – soliditeten anger hur bra ett företags betalningsförmåga är på sikt – har ett företag en soliditet på 0 procent har man inget eget kapital kvar, bara lånade pengar.

Riskfyllt, kan tyckas, men Fridstöm fick svaret att kommunen inte hade problem att garantera pengar.

Det här gröpte sakta ur företaget och till slut blev det som det blev.

Ett annat tungt skäl till problemen, enligt många kritiker, är turerna kring etanoltillverkaren Sekab med sina äventyr i den internationella drivmedelsbranschen.

”En jättelik industri, ny utkomst för Norrland”

För att förstå problematiken måste man backa till mitten av 2005- talet. Då tog Örnsköldsvik tillsammans med kommunerna Skellefteå och Umeå över huvuddelen av Sekab. 70 procent ägdes nu via de tre kommunala energibolagen, övriga 30 ägdes av privata intressen, bland dessa kommande Vd:n Per Carstedt.

Det är en historia om en dröm som sprack – en grandios vision om jobb, tillväxt och framtid.

Framtiden var etanolfabriker för kommersiell drivmedelsproduktion som skulle byggas upp längs norrlandskusten. 

Det var spritens år, hette det, och etanol var det nya miljövänliga alternativet till bensin.

Skogsråvara för etanolproduktion.  Tanken var lika enkel som självklart, tycktes det.

Skogen, den eviga basen i norrländsk ekonomin skulle få ett nytt användningsområde.

Skogen som norrlands olja.

Framtiden färdades i en etanolbil, det var självklart för alla som hade ögon att se med.

De lokala politikerna stärktes i sin tro av både regering och statschef.

– Det kan bli en jättelik industri som kommer att höja värdet på skogen och skapa en ny utkomst för norra Sverige, siade Persson trosvisst under presskonferens i Örnsköldsviks tillsammans med kommunens starka kvinna, partikamraten Elvy Söderström.

Boom för etanolbränsle

Kung Carl XVI:e Gustaf var inte mindre hoppfull under ett besök på etanolfabriken Sekab:

– En framtidsindustri som kan bli betydelsefull för Sverige, och inte bara regionalt, skissade kungen

Problemet var bara att fler slogs om skogsråvaran – priset är högt. Skogsindustrin drog öronen åt sig och processen är dessutom komplicerad att få kommersiellt lönsam.

Vid mitten av 2000-talet slogs ständiga försäljningsrekord av etanolbilar. E85 låg helt rätt i tiden och fick en enorm skjuts av generösa skatteregler för miljöbilar och en nyinförd lag som stipulerade att alla bensinmackar skulle erbjuda etanolbränsle, kallad pumplagen.

Trycket var hårt på producenterna och för att möta efterfrågan vände man blickarna utomlands. Varför vara i händerna på andra om man kan producera råvaran själv, var tanken. 

Men var? Svaret visade sig innebära att det kommunala bolaget blev inblandat i planer på gigantiska sockerrörsplantager i Togo, Moçambique, och Tanzania.

Så kom en halv miljard kommunala kronor att under – beteckningen är kommunalrådet Glenn Nordlunds egen – ”vidlyftiga former” investeras i Afrika. Samt även i Ungern och Polen.

Hundratals miljoner försvann – till ingenting

Glenn Nordlund (s), kommunalråd Örnsköldsvik, har ett tjugotal kommunala förtroendeuppdrag. 

Ett – centralt i det här sammanhanget – är styrelseposten i det kommunala moderbolaget Rodret.

Den krisande kommunala Övik Energi äger huvuddelen av Sekab, 70 procent, tillsammans med kommunerna Skellefteå och samt även Umeå, som dock numera bara har kvar ett par procents ägande. Kommunerna har samlat sitt Sekab-ägande i bolaget Nekab, Norrlands Etanolkraft AB.

En halv miljard kronor, drygt, av kommunala pengar investerade utomlands. 

Vad fick ni för pengarna? Förutom de 49 procenten i Polen?

– Svårt att säga, det kan finnas erfarenheter och kunskaper, men jag kan inte se att vi fick så mycket genom det där.

– Är det inte ett oerhört högt pris att betala för erfarenheter och kunskaper?

– Jo, visst är det så, men jag säger ju det, möjligtvis det.

Pengarna rann iväg: konsultarvoden, advokatkostnader, landprojektering.

Bilar, löner, fler konsulter.

Hundratals miljoner försvann – till ingenting.

Hade ni politikerna någon riktig insyn?

– Det är alltid lätt att vara efterklok, säger Glenn Nordlund (s).

– Men det klart, så här i efterhand kanske man kan erkänna att vi inte var bäst skickade på att sköta den här typen av affärer.

En halv miljard till ingenting. Förutom då en halv fabrik i Polen. Som omgående blev ett bekymmer för sina ägare. Bioagra tillverkar sprit av majs på amerikansk licens, och problemet var att priset på råvaran bara steg och steg – för att nå sin höjdpunkt 2010.

Polen levererade kraftigt röda siffror. 

Lök på laxen. Inte riktigt det Sekab eller Örnsköldsvik var i behov av.  

Den stora uppstädningen

2009 var året då man hade fått nog. Sekab blödde pengar och ville ut. Fort.

Ägarna krävde och fick en rekonstruktion av hela verksamheten.

Nu skulle det städas.  Etanolbilisterna hemma och Europa fick hitta en annan leverantör.

Nu var det slut.

Dessutom hade opinionen vänt och etanolbilar var inte längre bara ett fint, grönt alternativ. Livsmedelproduktion och landrättigheter i utfattiga afrikanska länder ställdes mot västvärldens behov av att fortsätta köra bil till jobbet. Etanolbränsle blev plötsligt politiskt inkorrekt.

En kritisk rapport från biståndsorganet Action Aid pekade ut problemen och gav närmast en bild av ett kommunalt bolag som roffade till sig mark som egentligen borde producera mat åt en fattig lokalbefolkning.

Det här sved i de kommunala konferensrummen i Örnsköldsvik, Umeå och Skellefteå.

Per Carstedt är en nyckelperson i den här historien. Han kallades gemenligen ”etanoljesus” för sin omvittnade förmåga att övertyga om etanolens förtjänster.  2009 fick han sparken som Vd för Sekab, men när nu verksamheten skulle städas upp fick han uppdraget att hitta en köpare till det Sekabs afrikanska verksamhet,

Han sökte, och fann – sig själv.

Den bästa lösningen kom han fram till, var att han själv tog över alltihop.

Priset blev modest – 400 kronor.

En summa som inte ens betalar en full tank bensin.

I avtalet mellan Sekab och Carstedts bolag står det visserligen att Sekab ska ha rätt till eventuell framtida vinst i verksamheten. 

Hittills har utfallet varit i stort sett noll.

När vi ända är inne på siffror – från 2008 och framåt kommer Sekab att göra förluster på närmare en miljard.   Minus 1. 000. 000. 000.

Från 100 till 0 på några år

Under etanolens glansdagar hade Sekab haft 100 procent av den svenska marknaden för E85 och 15 % av den europeiska. E85 är sen länge utflyttat ur Sekabs sortiment.

Från 100 procent till noll. På ett par år.

Sekab är tillbaka på ruta 1 igen och jobbar med produkter man sysslade med innan alla dessa expansiva år. Fast, det är inte helt sant – det har vunnits många lärdomar under resan, och numera satsar man mycket på ett bioalternativ till diesel.

Förluståren är borta och bolaget visar en vinst igen. Men det kommer troligen att dröja ytterligare några år innan man är på så fast mark att ägarna, kommunerna, till slut kan fundera på att sälja företaget.

– Det vi ”riskar” idag i Sekab är runt 600 miljoner, säger kommunalrådet Glenn Nordlund.

Ägardelar, lån, borgen. Det är pengar vi vill ha tillbaka vid en försäljning.

– Det är först då vi vet om Sekab, för kommunens del, blev en förlust eller en vinst.

Men drömmen, visionen, om jobb, tillväxt och etanolfabriker längs norrlandskusten, den är borta.