Hon och systern stod varandra mycket nära.

– Vi ringde varandra varje dag. Vi pratade även med varandra på nyårsnatten, strax efter tolvslaget, berättar hon.

Därför förstod hon ingenting när polisen kom med dödsbudet under nyårsdagen.

– Det kändes som  om vi alldeles nyss pratat med varandra. Så jag tänkte: Nej, det kan inte stämma!

En vecka dessförinnan hade systrarna och deras familjer firat jul tillsammans.

Såg fram emot nyår

– Hon var så glad för att hon skulle fira nyår med den här väninnan (lägenhetsinnehavaren, reds anm). De hade blivit väldigt tajta på sista tiden och trivdes ihop. De skulle vara hemma hos henne, dricka bubbel och äta ost och spela Bingolotto, berättar hon, tittar i golvet och suckar tungt.

Det har varit svårt både för henne och de övriga anhöriga att ta in vad som faktiskt hänt.

– När vi skulle få se henne på bårhuset fick vi bara se en hand. Ansiktet och överkroppen var helt inlindade. Då förstår man ju, säger hon.

Saknaden svår

– Jag kände på hennes hand och kände då att hon hade sår i handflatorna. Att hon försökt värja sig, tänkte jag. Det var så hemskt.

Tomheten och saknaden är svår. Varje dag, varje minut.

– Jag brukar ringa hennes telefon för att få höra hennes röst på svararen.

Hon och hennes syskonbarn tänker närvara under hela huvudförhandlingen, som fortsätter och avslutas i nästa vecka.

Svårt och jobbigt

Det var svårt och jobbigt att lyssna på åklagarens sakframställan av hur det besinningslösa dådet gått till. Men hon tror och hoppas att hon orkar fullfölja och delta under hela rättegången.

– Det har varit jättejobbigt förstås. Men samtidigt bra för att man ska kunna förstå. De bilder man skapat i huvudet av det hela är tio gånger värre, säger hon.

Hur kändes det att se och höra den misstänkta kvinnan i rätten?

– Jaa...jag vet inte vad jag ska säga. Det verkar inte riktigt som om hon är närvarande.