De personer som Stefan Eriksson såg på platsen lyste av stress och desperation, enligt Stefans beskrivning. Det, plus att han säger sig ha blivit förföljd från platsen sedan han blivit upptäckt, har gjort att han inte vågat gå ut med sin berättelse förrän nu. Efter 40 år.

Det som nu fått honom att ta steget är flera saker, säger han.

– Dels vill jag bidra till att gåtan om Olle kanske skulle kunna lösas. Dels tänker jag på de anhöriga. Att de ska kunna få klarhet.

”Polletten trillade ner”

Men det går inte att undvika frågan: Varför går du ut med det här just nu, när du inte gjort det tidigare?

– En anledning är att jag inte kopplade ihop Olles försvinnande med det jag såg förrän efter många, många år. Och det gjorde jag i och med en mediapublicering om Ollefallet för några år sedan, säger Stefan Eriksson.

– Genom frilansjournalisten Martin Ezpeletas rapportering om fallet fick jag klart för mig att det fanns elva poliser i området när jag åkte förbi där, på grund av ett inbrott. Efter det har jag funderat på om några poliser skulle kunna vara inblandade. Vilka annars skulle kunna lägga sådana resurser på att söka mig?

Det här var före mobiltelefonernas tid. Man kunde bara direktkommunicera via walkie-talkies eller kommunikationsradio.

– Tre av de fem jag såg på platsen hade dessutom likadana kläder och hörde helt klart ihop på något sätt, säger Stefan Eriksson.

”Finns en möjlighet”

Rakt på sak: Tror du att poliser skulle kunna vara inblandade i Olle Högboms försvinnande?

– Det kan jag förstås inte säga med säkerhet men det finns en möjlighet att det är så. Att elva poliser varit i området då Olle försvann och ingen skulle ha sett vad som hände Olle är förstås väldigt märkligt. Men jag har gått till polisen nu, och vi får se vad utredningen kan visa kring det här, säger Stefan Eriksson.

Nu när han till sist fattat beslutet att berätta sin historia känner han sig lättad:

– Jag har haft en stor börda på mina axlar.