Kan man skylla på att hjärnan och konsekvenstänkandet inte var färdigutvecklat?

Jag kände mig nog lite odödlig. Såg mig omkring och tänkte att det var lugnt. Jag hade inte ens bråttom.

Det är på exakt samma ställe där jag nu stannar en kväll för att filma till reportaget.

Vänder mig om – då fälls bommarna igen

Jag ska gå och träna och parkerar i närheten av järnvägen, som skär som en åder rakt genom Sundsvall.

Bommarna går ner och jag passar på att filma. Vänder mig om och går därifrån, när jag hör ljudsignalerna igen. Bommarna går ner: Nästa tåg är på ingående.

Här går runt 70 tåg per dygn. Det är nästan tre per timme, om man slår ut det.

”Pressar sig emellan”

Jag tar upp mobilen och plötsligt går en ung man över korsningen. Han verkar inte se sig om. Pressar sig emellan de två bommarna och småspringer över.

Jag blir förvånad. Men det borde jag inte bli efter att ha läst rapporterna från lokförarna.

Poängen är inte att hänga ut den här killen, utan att visa just hur vanligt det här beteendet är.

De ville inte dö – bara komma hem snabbt

Rapporterna begär jag ut efter att tre personer dött på spåret i Örebro. Jag blir berörd. De ville inte dö, de ville bara komma hem snabbt.

Inga skyddsanordningar i världen kan helt hindra olyckor, men det är klart att en järnväg rakt genom stan är en särskild utmaning.

Kanske tänker man att det inte är så farligt, för då skulle järnvägen inte gå här?

Spårspring – något skaver i ordet

När jag var liten varade bomfällningarna längre. Nu har man kortat tiden. Ändå ökar spårspringet. Jag har svårt för ordet. Det låter som en oskyldig lek: Spökboll och snöbollskrig låter värre.

Men det här är på allvar. Hur ska vi kunna rädda liv? Jag vet inte. Men hoppas att någon i och med detta tänker till. Då har vårt jobb inte varit förgäves.