Peter Nässén, varför gjorde du den här resan till Rumänien?

– Jag har länge funderat över hur det kommer sig att romerna väljer att lämna sina barn för att åka till Sverige och tigga. Jag har ju sett hur de lever och bor här i Sundsvall. De lever under usla förhållanden och jag tänker att det ändå måste kännas förnedrande att leva på tiggeri. Jag ville försöka ta reda på vad det är som driver dem hit.

Fick du något svar på den frågan?

– Ja, jag tror det. De flesta romer jag träffade i Valea Seaca (en fattig bergsby i östra Rumänien) lever under fasansfulla förhållanden med svenska mått mätt. De bor i hus som vi skulle kalla rivningsfärdiga skjul, många saknar vatten, riktiga fönster och med läckande tak. De flesta romerna bor i utkanten av den fattiga byn, med de sämsta förhållandena.

Vad beror det på?

– Det är som att kastas tillbaka till 30- 40-talet i Sverige. De delar av landsbygden i Rumänien som jag besökte är väldigt eftersatt. Valea Seaca beskrivs som en av Rumäniens fattigaste byar, och det är romerna som är fattigast. Och det märks tydligt under min vistelse i byn att det är två folkslag som bor sida vid sida, men ändå inte. Det känns som om det rumänska samhället skäms lite över att delar av befolkningen åker ut i Europa och tigger.

Hur märks det?

– Rumänerna jag träffar talar väldigt nedsättande om romerna, trots att det bor nånstans mellan 30-50 procent romer i byn. De tycker att romerna är lata, skitiga och inte alls är intresserade av att förändra sin situation, men ingen vill säga det framför kameran, de säger sig vara rädda för repressalier. Till och med borgmästaren i Valea Seaca bekräftar den här bilden.

Vad gör Rumänien för att förändra bilden?

– För lite skulle jag säga. Under 2007-2013 avsatte EU 184 miljarder för utveckling av Rumänien, 32 miljarder skulle gå direkt till landets fattigaste, däribland romerna. Men Rumänien ansökte bara om en försvinnande liten del av pengarna, bara 6 procent av pengarna. Kritiken blev massiv från hela Europa så innan perioden var slut hade Rumänien tagit ut 20 procent av pengarna. Det säger kanske lite om hur angelägen landets ledning är av att hjälpa romerna.

Vad gör romerna då själva för att förändra sin situation?

– Ja, det är en bra fråga. På bara två dagar fick jag ingen riktigt bra bild av det, det verkar lite som de inte riktigt orkar ta tag i sin situation. Den äldre generationen har nog gett upp sina förhoppningar om en bättre framtid, istället ser de tiggeriet som enda utväg att klara sitt uppehälle. Ska det bli någon förändring måste man nog börja med barnen.

Hur kom du i kontakt med familjen Bujor?

– Det började för ett par år sedan när jag gjorde ett inslag om romernas situation i tiggarlägret i Sundsvall. Två av Irina och Bens 10 barn är också i Sundsvall och tigger och de kan prata lite svenska så då blev det naturligt att jag fick kontakt med dem. Sedan dess har jag gjort flera inslag med familjen så det känns som jag lärt känna dem ganska väl.

Vad är din bild av deras situation?

– Det är en fattig familj som sitter ganska hårt fast i de traditionella värderingarna. Även om det skulle finnas jobb i den fattiga byn är det osannolikt att romerna skulle komma ifråga. Det känns som Ben och Irina har accepterat sitt öde och de kan inte sa någon annan utväg än att åka tillbaka till Sundsvall för att försörja sig och sin stora familj.

Varför just Sundsvall?

– De säger att det är ren slump. Att de sökt sig norrut genom landet och när de kom till Sundsvall fick de ett bra bemötande och kunde tigga ihop tillräckligt med pengar för att det skulle bli intressant att stanna kvar. Jag har inte hittat någon anledning att ifrågasätta det, dessutom har de ju med tiden hittat ett slags kontaktnät med frivilliga personer som hjälper dem med olika saker i Sundsvall.

Ser det likadant ut på andra håll i landet?

– Det vet jag inte, men det finns ju uppgifter om mer organiserat tiggeri i våra storstäder söderut. Det kan ju även skilja mellan olika grupper av romer. Det romska samhället är ju långt ifrån homogent i Rumänien, min tolk berättade om minst sju olika klaner med vitt skilda förutsättningar och organisation. I fattiga byar som Valea Seaca bor romer i de fattigaste klanerna.

Hur var det att besöka deras hem?

– Det var med blandade känslor jag lämnade Rumänien. De har ett otroligt fattigt liv där i sin lilla stuga, men samtidigt var det en varm känsla av familjen som jag fick med mig hem. Jag kände mig välkommen och småbarnen tyckte nog det var spännande med lite exotiskt främmande.

Hur klarar de av att lämna barnen under så lång tid?

– Ja, det känns obegripligt att de klarar det. men är man inte van någonting annat så... Det sorgligaste var att se hur småflickornas ögon tåras när vi började prata om att föräldrarna skulle tvingas återvända till Sverige – förra gången var de borta i åtta månader...

Var det någonting särskilt som berörde dig?

– 13-åriga dottern Laurentzia och hennes drömmar om att en gång bli lärare i engelska. Det är plågsamt att höra när man samtidigt vet att hon tvingats hoppa av skolan för att sköta om sina fyra småsyskon och huset medan föräldrarna och de äldre syskonen är borta i Sverige och tigger. Det gör ont att tänka sig hur hennes framtid istället antagligen kommer att se ut.

Har din syn på de tiggande romerna förändrats?

– Nja, egentligen inte. Jag vet ju att det bara är en sanning, en verklighet jag sett. Enligt vissa uppgifter finns det 1,7 miljoner romer i Rumänien och en del har assimilerats i samhället. I storstäderna finns det hela områden där det bara bor romer, men där man ändå har det betydligt bättre materiellt än ute på landsbygden.

Skänker du mer eller mindre pengar till en tiggare nu?

– Jag skänker ibland om jag har kontanter på mig, ungefär som tidigare.

Vad säger du om kritiken att det inte hjälper?

– Jag vet att det finns åsikter att det bara stadfäster tiggandet och så är det kanske. De som kan klara sin försörjning på tiggande här kommer att stanna, och antagligen sprider det sig så det lockar fler. Å andra sidan är det ju människor som sitter där. Människor av kött och blod med barn att försörja, det är klart att man inte hjälper dem genom att inte skänka en slant, om man har råd.