Det fanns ingen i rättssalen som menade att dödsfallet på Spännarhytans jaktskyttebanan var avsiktligt. Tvärtom beskrev flera av vittnena händelsen som tragisk och olycklig. En ambulanssjukvårdare mindes morgonen så här:
”Min första tanke var, han skjuter sig. Han mådde inte bra och var väldigt förtvivlad när vi kom upp. Jag har jobbat 13 år och har sällan blivit så berörd.”
Frågorna som behandlades i rättssalen handlade istället om hur stort ansvar den åtalade mannen hade för det som inträffat.
Kammaråklagare Carl Johan Norström hävdade att mannen hade ansvar eftersom han använde vapnet trots att vapnets ägare var långt bort och inte hade uppsikt över situationen. Enligt vapenlagen ska den som lånar ut vapnet befinna sig nära, gärna en armlängs avstånd från låntagaren.
I de inledande förhören med den åtalade mannen beskrev han motljuset som låg över skyttebanan då han avlossade skotten. Norström menar att han inte borde ha skjutit om han märkte att han hade solen i ögonen. Den säkerhetsanordningen som fanns vid skyttebanan användes inte heller, något som Norström nämnde flera gånger.
Advokat Svedlund påpekade att det inte var solljuset som orsakade olyckan. Den äldre mannen hukade sig ned bakom en vall för att spika fast måltavlan när den yngre mannen siktade. Precis när den äldre mannen reste sig avfyrades skottet som gick igenom tavlan, nästan mitt i prick, innan den träffade mannen som då stod bakom tavlan.
Svedlund hävdade också att stora delar av ansvaret låg hos den äldre mannen som var medlem i jaktskytteklubben, ägde vapnet och hade tillgång till säkerhetsanordningen.
Den åtalade mannen är inte dömd sedan tidigare. Något som Carl-Johan Norström tog i beaktande när han yrkade på villkorlig dom med samhällstjänst. Brotten som mannen åtalats för är vållande till annans död samt vapenbrott.