I medier har det talats om en siffra på omkring 6000 svenskar som mikrochippat sig, en siffra som lyfts som stor i sammanhanget.

– Men det är det ju inte. Det är en väldigt liten del av den svenska befolkningen, säger Moa Petersén, docent på Lundsuniversitet, som forskat om den svenska biohackingrörelsen sedan 2015.

Enligt hennes forskning är det också stora skillnader i hur svenska medier och politiker, jämfört med många andra länder, beskrivit fenomenet. Här som något positivt, spännande, med stark tilltro till teknikens möjligheter. Jämfört med andra länder där samtalet snarare kretsat kring det kontroversiella, med säkerhetsfrågor och avhumanisering.

Brutna löften

Den svenska trenden avtog än mer efter 2019 menar docenten. En förklaring till det är att chippen inte gått att använda så mycket som entreprenörer sade att det skulle kunna göra.

– Alla löften som gavs till tekniken har ju inte hänt. Människor som chippar sig nu vet att det är en begränsad teknik och mer som en leksak.

Mer inopererad teknik

Däremot tror hon att det kommer förekomma mer inopererad teknik i kroppen framöver – men då snarare i hjärnan eller ögat.

– Som smarta ögonlinser och hjärnimplantat som det forskas ganska mycket om, och som kommer kommersialiseras också.

Varför skulle det lyckas mer än mikrochippen?

– Det är möjligt att det faller platt, men det finns en ganska stor amerikansk politisk drivkraft bakom hjärnimplantat och det forskas oerhört mycket om det. Då finns all anledning att tro att den tekniken kommer utvecklas mer än mikrochip i händerna.

Christofer chippade sig för sex år sedan – så använder han tekniken i dag