Drickandet tog fart under en semester när hennes dåvarande partner mådde dåligt. Livet var tungt och de började tröstdricka tillsammans. De onyktra stunderna blev fler och fler. Ofta drack hon tills hon somnade och när hon vaknade började karusellen om igen.
Tidigare, innan alkoholen blev central i hennes liv, hade hon aldrig satt sig bakom ratten onykter. Men den här gången, när ett vittne såg henne hoppa in bakom ratten full, var det inte första gången. Hon kom hem och hade hunnit hälla upp flera glas när det knackade på dörren. Två uniformerade poliser bad henne blåsa i alkoholmätaren.
Förhör och beroendeterapeut
Efter flera förhör fick Ellinore numret till en beroendeterapeut. Snart satt hon i ett samtalsrum och pratade om allt annat än alkoholen. Hon insåg fortfarande inte att det var alkoholen som var problemet.
– Det var först när jag kom till AA (anonyma alkoholister) och hörde andra berätta om tankar jag också haft och händelser jag också varit med om som jag började fundera. Skillnaden mellan de om mig var att de kallade sig för alkoholister. Jag minns att jag tänkte ”då kanske jag också är det”.
En smärtsam resa
Ellinore vände ut och in på sig själv och ställde sig frågorna: Vad är det som gör att jag dricker? Vilka har jag skadat?
– Jag hade förlorat mina barns tillit och kört full flera gånger tidigare.
Behandlingshem och avgiftning
Idag har det gått nästan fem år sedan polisen stod utanför hennes dörr. Domen om grov rattfylla och fotboja som hon bar i en månad blev startskottet för förändringen hon gjorde. Hennes chef informerades, stöttade och var en viktigt person i hennes tillfrisknande.
– Hon lät mig jobba kvar och förstod hur viktigt arbetet var för mig.
Om allt gå som det ska kommer Ellinore att ha varit nykter i tre år i maj.
