Allt började när Sara var 17 år och hon hörde sina föräldrar diskutera att gifta bort henne. Hon berättade vad hon hört för skolans kurator. Socialtjänsten kopplades in i ärendet och hon placerades på ett skyddat boende.
– Jag bodde där en vecka. Pappa ringde mig, bad om ursäkt och berättade hur mycket han älskade mig. Han sa också att han aldrig skulle gifta bort mig, berättar Sara, som egentligen heter något annat.
Semestern blev ingen semester
Hon flyttade hem igen och tiden gick. Hon fyllde 18 år och diskussionerna om bortgifte upphörde. Det blev sommarlov och familjen åkte på semester till föräldrarnas hemland.
Väl där började Sara ana att något var på gång när hennes släktingar köpte vackra klänningar, färgade håret och fixade till sig.
– Till slut sa pappa och några andra släktingar att jag skulle gifta mig med min kusin. Jag ville verkligen inte det. Det var en man som jag aldrig hade träffat och inte kände. Jag ville åka tillbaka till Sverige och studera till tandläkare, säger Sara.
Familjen åkte till Sverige utan henne
Det hela slutade med att Sara tvingades gifta sig med mannen. Familjen lämnade henne i landet utan pass.
– När jag protesterade och ville följa med hem till Sverige fick jag svaret: “Det här är din plats, du har gift dig”, berättar Sara.
De tre år som hon bodde i landet var tuffa. Tiden bestod av ensamhet, misshandel och flera missfall, enligt Sara. Till slut kom räddningen. Hennes kontakt på socialtjänsten hade en kontakt i landet som kunde hjälpa henne till Sverige. Men hennes barn kunde inte följa med.
”Jag saknar mitt barn”
I dag lever Sara med skyddad identitet och har ingen kontakt med sin familj.
– Jag är glad att jag är tillbaka i Sverige, men saknar mitt barn. Hoppas hen får komma till Sverige snart.
I klippet berättar Sara mer om hur det var att bli bortgift. Hör hennes budskap till andra tjejer i samma situation. Sara heter egentligen någonting annat.