Linda Schollin Borg trodde att hon skulle klara att bryta sitt missbruk, det har hon gjort förut. Hon började dricka som tonåring, men när hon var drygt tjugo lyckades hon bryta sitt missbruk. Hon fick en syster och det motiverade henne.

– Då lämnade jag allting. Jag pluggade till undersköterska, skaffade körkort, levde Svenssonliv i 14 år.

Sen kraschade hon igen, hon förlorade sin mormor och morfar som var viktiga för henne och blev av med sitt jobb. När hon inte mådde bra gick hon tillbaka in i missbruk.

Från hopp till uppgivenhet

Men hon ville sluta igen. Hon sökte behandling och förväntade sig att få hjälp med missbrukssjukdomen och saker som ligger bakom att hon tar till drogerna. Men Västerås socialtjänst hade i stort sett slutat köpa vård från behandlingshem för kommunens missbrukare. Hon fick istället gå på öppenvårdsbehandling på mottagningen Olivia i Västerås.

– Även om det inte funkade när det gäller drogfriheten är jag ändå glad att jag var där när allt det där hände, annars hade jag inte varit här i dag.

Efter fem år i öppenvård är hon värre däran än när hon började, hon har börjat ta opiater, och känner sig uppgiven.

– Det fanns en tid när jag ville komma tillbaka, men nu tror jag inte längre på det. Man orkar inte hur länge som helst. Alla har en bägare som till sist rinner över. Allt måste ta slut någon gång, så känns det, allt måste ju ta slut.

I klippet ovan berättar Linda Schollin Borg om sin drogresa och situationen i dag.

Hör Västerås kommun bemöta Linda Schollin Borgs kritik mot missbruksvården i staden.