2019 lyste siffrorna röda inom Västerås socialtjänst. Lösningen blev att i stort sett sluta köpa vård på behandlingshem för kommunens missbrukare. I dag har de en budget i balans, och tycker att vården som erbjuds är minst lika bra som att åka iväg på behandling hos en extern aktör. Men alla är inte nöjda.

– Jag har sökt behandlingshem fyra gånger, överklagat och fått nej, och klagat hos Ivo för jag tycker att de bryter mot lagen, berättar Linda Schollin Borg.

Linda är opiatmissbrukare. Hon missbrukade i ungdomen, lyckades komma på fötter men kraschade igen för några år sedan. Hon har velat lämna staden för att bli drogfri och ägna tid åt att gå på djupet med sina problem.
Hon var så säker på att få åka på behandlingshem att hon tände av själv hemma och väntade en månad på att få åka. Hon fick nej, och hänvisades till dagverksamheten på en mottagning för kvinnor i Västerås som heter Olivia.

– Det funkade i ungefär tre dagar, sen var jag igång igen, säger hon med ett bittert litet skratt.

– Det är väl inget bra sätt att spara pengar om personen återfaller hela tiden.

Erbjuder alternativ

Linda är inte ensam om att vilja åka bort, det är svårt att bli drogfri i sin hemstad.

Många i målgruppen upplever en frustration, medger Epp Sedrik.

– Men om man blir drogfri här hemma är det en fördel, det är stor återfallsrisk om man varit placerad och sen återvänder hem och exponeras för sitt gamla liv, säger hon.

Medan kommunen ser fördelar med hemmavården, som att det är lättare att hålla ihop en vårdkedja och samarbeta med andra myndigheter, så är Linda Schollin Borg fortsatt kritisk. Efter misslyckade försök i öppenvården har hon istället tvångsvårdats, vilket är minst lika dyrt som den frivilliga behandlingen hon har ansökt om tidigare.

– Då var jag motiverad. Nu har jag försökt i fem år i dagvården, och orkar inte mer.

Lindas kamp mot missbruket: ”Tror inte jag kan bli drogfri”