Normala miljöpartikongresser är vildvuxna tillställningar där ombuden inte har några som helst betänkligheter att knäppa ledningen på näsan.

Tvärtom.

På kongressen förra året, utan att någon märkte det, som i en bisats tillagd i sista stund, beslutade kongressen att den ekonomiska politiken inte ska bygga på tillväxt. Sådant som motståndarna brukar kalla tillväxtfientligt och som de älskar att raljera om.

Stukat parti

Men i år var det ett stukat parti som samlades, ett parti som inte riktigt var sig självt och som la band på de innersta känslorna, när sanningens minut infann sig och det var dags att trycka på voteringsknappen.

Trots att ombuden sörjer den tunga resan från anhalten riksdagens mest generösa flyktingparti till det hårdaste, näst efter Moderaterna och Sverigedemokraterna, sa kongressen nej till amnesti för asylsökande som fått avslag på sin ansökan. I enlighet med språkrörens önskan.

Inte heller samlades tillräckligt många röster för en fredsminister och ett fredsdepartement, trots att det mesta verkade bäddat för det när kongressen började. Språkrören drog en suck av lättnad över att inte behöva ta med sig det kravet till Stefan Löfven i den förestående regeringsombildningen.

Realistiska drömmar

De uppfordrande maningarna från språkrörsduon hade uppenbarligen tagit skruv. I det tillstånd av eftertankens kranka blekhet som språkrören, särskilt Gustav Fridolin, befinner sig i ska Miljöpartiet inte längre vara ett parti som uppfattas som en samling drömmare med världsfrånvända visioner. Ska det drömmas ska det drömmas realistiskt och i små steg i kompromissens tecken.

All strävan går ut på att sitta kvar i regeringen och visa ansvarstagande och regeringsduglighet. Vi ska göra skillnad i verkligheten, som Isabella Lövin sa i sitt första tal som språkrör.

Brunkolet glöder hett

Men rättningen i ledet kommer förmodligen att krokna och inte bli särskilt långvarig.

Brunkolet glöder hett i partiet. Alltfler ifrågasätter språkrören, senast Isabella Lövin, när de säger att regeringen inte kan säga nej till Vattenfalls begäran att sälja brunkolsgruvorna. Gerillaverksamheten i partiet har jobbat på och tagit fram den ena experten efter den andra, som hävdar motsatsen. Miljöpartiets så kallade Klimatnätverk pressar på inifrån för att få språkrören att bromskloss i regeringen. Motståndet mot brunkolsbrytningen är starkt, ett grönt parti kan inte tillåta klimatförstöring av med astronomiska dimensioner, är logiken.

När stormen bryter lugnet för den också med sig det hårt kritiserade värdlandsavtalet med Nato. Kolet och värdlandsavtalet blir prövningarna som mäter styrkan i språkrörens mandat.