När den ryska invasionen började låg Mariia Caglar och hennes dotter Maja och sov, som de flesta ukrainare. Hon vaknade av att mobilen ringde oavbrutet. När hon tog upp den förstod hon vad som hade hänt tidigt på torsdagsmorgonen.

– Vi trodde aldrig att det skulle bli krig. Inte 2022 i Europa, säger Mariia.

Under de första dagarna var det förhållandevis lugnt i Irpin, staden norr om Kiev där Mariia bodde med sin två-åriga dotter. Hon hade inte en tanke på att lämna staden eller landet, trots explosionerna som hördes på avstånd.

– Men en dag träffades grannhuset, då förstod jag att vi behövde ta oss därifrån. Alla med barn har lämnat landet, säger hon.

Vill tillbaka till Ukraina

Det har kommit uppgifter om att civila som försökt lämna Irpin har beskjutits, något som Mariia Caglar säger hände henne och dottern också.

– Vi befann oss i en kyrka i närheten av bron när bomberna började falla. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, mitt barn skrek och vi försökte bara fly, berättar hon.

Till slut tar de sig in i ett närliggande skogsområde. Därifrån hjälper polisen dem till tågstationen i Kiev där de får plats på ett tåg västerut. De korsar gränsen till Polen till fots och tar sig till Gdansk och färjan till Nynäshamn.

Nu bor de tillfälligt hos en vän i Stockholm, men någon långsiktig plan kan hon inte göra upp, säger hon.

– Jag kan bara tänka en dag i taget. Men jag vill tillbaka till Ukraina i framtiden, om jag kan.

Hör Mariias berättelse om flykten i inslaget ovan.