I paneldiskussionen med rubriken ”Artistic freedom for indigenous peoples – Is indigenous art free ?” deltog samerådets ordförande Àslat Holmberg, FN:s speciella rapportör på området kuturella rättigheter och Lars-Jonas Jonhansson som här representerade sametingets ansvar för kulturfrågor.

– Mycket intressant diskussion men det finns inga makthavare här och det är pengar som ska till. Vi kan utbilda skådespelare men vi kan inte ge dem anställning. Det riskerar att skådisarna drar till norsk sida där förutsättningarna är bättre som till exempel på Beaivváš Sámi Našunálateáhter, säger Michael Lindblad, ordförande vid den samiska teatern i Kiruna, som satt med i publiken och som ville ge sin bild över hur det haltar på den svenska sidan av Sápmi.

”Ger mig inget hopp”

Giron Sámi Teáhters har länge strävat efter ett uppdrag som samisk nationalscen. Den ekonomiska frågan är mångårig, menar Lindblad:

– Min erfarenhet, under mina 25 år inom den samiska kultursektorn, ger mig inget hopp. Det krävs nog väldigt kraftfulla förändringar för att det ska ske något substansiellt. Vi stöter i glastaket hela tiden!

Han menar att man måste nå politikerna som sitter på makten.

– Vi har nästan inga samiska kulturinstitutioner och vi har ett oerhört bräckligt system som bygger på få människor, säger han och pekar på att Norge har tagit ett mycket större ansvar för den samiska kulturen.

På frågan om vad han tror att den nya regeringen kan åstadkomma svarar han:

– Den är ju ännu inte prövad så det är svårt att säga.