För två år sedan gav regeringen Brottsförebyggande rådet, Brå, i uppdrag att göra en fördjupad studie av hatbrott mot samer och på måndagen släpptes rapporten.
– Det viktigaste är att den här rapporten inte blir en hyllvärmare utan att man läser och ta till sig det vi kommer fram till så det blir en förändring, säger Lisa Wallin, projektledare Brå.
Brå har genomfört intervjuer med 43 personer där majoriteten i olika grad varit utsatta för hatbrott, varav de flesta är bosatta inom olika delar av Sápmi.
Den yngsta intervjupersonen var 21 år vid tiden för intervjun, och den äldsta var 80 år. Könsfördelningen var jämn med 21 kvinnor och 22 män.
”Växte upp med det i skolan”
Av både intervjuer och av polisanmälningar framgår det att hat mot samer förekommer i skolan, på arbetsplatsen, i hemmiljö, på offentliga platser och internet, konstaterar Brå. Verbala påhopp sker ansikte mot ansikte, via telefon och via sociala medier och ”Lappjävel” är det vanligaste uttrycket.
”Jag växte upp med det i skolan, med mycket mobbing kan man ju säga. Både verbalt och fysiskt. Man blev ju nedbrottad. Dom kunde ju smeta ner en med lera och sånt, som fanns på backen där man låg. Och man åkte väl på nån smäll emellanåt. Det var ju ”lappjävel” och allt sånt där”, berättar en person.
”Behövs mer kunskap”
Brå hoppas att rapporten ska kunna vara ett första steg mot förändring. Men samtidigt ser de en risk för att arbetet mot rasism och hatbrott mot samer tvärtom kan komma att tappa fart framöver.
Polisen har inte fått något nytt uppdrag om ett förstärkt arbete mot hatbrott vilket kan medföra att arbetet mot hatbrott prioriteras ned från myndigheten.
– Det här är den första kunskapssammanställningen som har tagit ett brett grepp om hatbrott mot samer. Sen tror jag inte att det här är tillräckligt, det behövs mer kunskap och att det leder till åtgärder, säger Wallin.
Vittnesmål från intervjupersonerna:
”Den sameskola som finns i orten ligger bredvid den svenska skolan. Och redan där är det skillnad på att vara svensk och att vara same. Vi åkte buss med eleverna från den svenska skolan och då var det … De tog våra mössor när vi klev in i bussen och man var lappjävel. Det har nog alla upplevt. Min mamma har ju också gått på sameskolan där och de hade det ännu värre”.
”Jag har en yngre syster. Hon är tjej och det vet jag inte om det gjorde saken bättre. Tjejer kan vara brutala alltså. Där var det utfrysning och sån där tyst mobbing som jag vet att hon fick utstå. Jag vet att hon hade det tufft med den biten. Jävla lappluder, sådana här grejer. Lapphora alla sådana här grejer som man inte säger till killar”.
”Vi bodde i stan när jag var liten, och så gick vi under en viadukt. Jag hade just lärt mig att läsa. Då stod det där att ”en bra same är en död same”. Och då läste jag det för min mamma och frågade ”Varför skriver dom sådär?”. Och mamma svarade ”Nej, men det där är bara någon som har skrivit fel”.
”Om jag anmäler, kommer det då att bli nåt slags repressalier i mitt lokalsamhälle som kanske går ut över mina barn eller min partner, eller mig? Jag tror att man tänker många gånger innan, det är inte så anonymt. Det är inte som att vara i en storstadskontext och man blir anfallen av någon”.
”Vad händer då, om du kallar mig lappjävel och jag blir påverkad och gör en anmälan. Och så ser jag dig två veckor senare i samhället? Vår relation blir inte så bra. Polisen lägger ner det på grund av att de inte kan göra nåt åt det. Men vår relation är redan skadad efter att jag tagit dit polisen. Jag kan ju välja att antingen skadar jag relationen ännu mer eller så sväljer jag det ordet som den personen gav mig men har fortfarande kvar en halvbra relation med den personen”.
”Det är det som tar hårdast och det är det som är mest tråkigt när det händer. Att dom bokstavligen dödar... Alltså tänk dig att någon är arg på dig och så går dom och dödar din hund. Det tar ganska hårt”.
”Min släkting var ju renskötare. Han berättade om när de kom upp till renvaktarstugan en gång. Det är en ganska enkel stuga, två britsar och en spis. Och då är det någon som har skjutit utifrån så madrasserna var bara i smulor. Man har skjutit i höjd med sängen”.
”Folk måste få uttrycka sin ilska men när man kommer till en viss punkt att det blir hot. För han skulle ju … Han sa till och med ”får jag se en ren och en lapp på vägen så kör jag först på lappen sen tar jag renen”.
”Det som jag tycker kanske är jobbigast är att man aldrig vet när det händer. Alltså det är just det här överraskningsmomentet. Känslan att man alltid är på sin vakt. Det kan vara ganska tärande”.
”Jag tror att jag ändå känt mig så pass stark i det samiska att det gjort att jag känt ”nej banne mig det är klart jag ska ha min kolt på mig” när det har varit skolavslutning eller nånting. Och det är tack vare mina föräldrar och min familj och min släkt. Men det är klart att ibland … Jag kan inte gå med kolten och slappna av. Det gör jag inte. Man går på helspänn”.
”När man sitter där … Det är ju inte som att jag ställde mig upp i fikarummet och sa ”hallå, jag är same, sluta”. Så tuff är jag inte. Man orkar inte bråka. För det är också jättejobbigt att man hela tiden ska försvara sig. Hela tiden ska man vara snabb på att ge svar på tal och försvara sin existens. Att ”jo jag är född till same, förlåt att vi tar plats”.
”Vi hade fest. Och då var det ju nån som skulle komma med kolt. Men så sa hon att ”Självklart byter jag om när jag kommer fram, för jag vill inte ha kolten på mig på vägen”. Så det här med att bära kolt ... Tar jag på mig kolten och jag vet att det ska vara nån sorts fest, så självklart så funderar jag ”ska jag åka kommunalt, ska jag ta bil, är det safe att ha på kolt nu?”.
