Den allt grövre kriminaliteten, med skjutningar, mord och sprängningar, pekas ut som ett stort samhällsproblem i Sverige idag. Inte något annat jämförbart land har haft samma utveckling. Inte i något annat land i västvärlden sker så många sprängningar och dödsskjutningar av unga män. Frågan som ställs allt oftare är varför det sker i just Sverige.
Ett antal särskilt uppmärksammade fall har inträffat under hösten som ytterligare satt fokus på ämnet, bland annat ett mord på en kvinna med en baby i famnen och en 15-årig pojke som nyligen sköts ihjäl.
”Sätter hård politisk press på regeringen”
Den här utvecklingen sätter hård politisk press på regeringen. Samtidigt diskuteras eventuella samband med invandringspolitik och segregation. Antalet utsatta områden i Sverige har vuxit till ett 60-tal och gängbrottsligheten beskrivs som ett allt större problem. Oro och otrygghet sprider sig bland allmänheten.
Oppositionen efterlyser hårdare tag och regeringen beskrivs av sina politiska motståndare som handlingsförlamad och oförmögen att hantera situationen.
Löfven i stormens öga
Stefan Löfven befinner sig i den politiska stormens öga och förväntas som statsminister både göra en vettig analys av läget, men också peka ut en väg för att lösa problemen.
Inget av detta lyckades han uppenbart med i söndagens Agenda-intervju. Aldrig tidigare har en statsminister fått utstå så förödande kritik efter ett enskilt TV-framträdande. Både hans sätt att besvara frågorna och hans slutsatser har ifrågasatts och kritiserats, framför allt av debattörer och politiska motståndare, men också internt inom Socialdemokraterna, till exempel S-kommunalrådet i Katrineholm Göran Dahlström.
Konsekvenserna av denna omfattande kritik ska inte underskattas utan riskerar under betydande tid att undergräva förtroendet både för Löfven och hans regering. Och det är bara Löfven själv som kan reparera skadan.
”Relevant att utkräva ansvar av statsministern”
Stefan Löfvens regering har styrt Sverige sedan 2014. De problem vi ser idag har visserligen växt fram under betydligt längre tid än så, men den nuvarande regeringen har haft regeringsansvaret i fem år. Det är alltså i högsta grad relevant att utkräva ansvar av statsministern och hans regering.
Stefan Löfven har intervjuats i ämnet flera gånger. Hans otydliga och ofta svårbegripliga svar är inget nytt, men att döma av veckans kritikstorm passerades av allt att döma nu en gräns.
Annars har Stefan Löfven ofta gjort en dygd av att vara just otydlig och svårbegriplig när han får frågor som är kontroversiella eller besvärliga. Fram till nu har det varit en strategi som fungerat hyggligt. De senaste två valen har trots allt slutat med att Löfven blivit statsminister. Nu tycks denna strategi dock ha nått vägs ände.
När det gäller brottsligheten finns flera kontroversiella ingredienser som gör frågan extra känslig att hantera för statsministern. Det framgick med all tydlighet i söndagens Agenda-intervju. För statsministern verkar det vara en huvudfråga att inte uttala sig på ett sätt som kan tolkas som att han ger Sverigedemokraterna rätt i sin kritik av regeringens invandringspolitik. Därmed blir också flera av statsministerns svar obegripliga. Å ena sidan medger han att problemen hänger samman med segregationen i samhället, å andra sidan förnekar han att det finns några som helst samband med Sveriges omfattande asylmottagande.
Politik handlar inte bara om det som sker
En annan faktor bakom statsministerns svävande svar är viljan att hålla ihop regeringen och sitt parti. Både i Miljöpartiet och delar av Socialdemokraterna finns starka krafter som aldrig skulle köpa en förklaringsmodell som bygger på att invandringspolitiken kan vara en delförklaring till dagens situation.
Problemet för regeringen och Stefan Löfven är att om allt fler väljare uppfattar att regeringen varken förmår analysera läget eller vidta adekvata åtgärder undergrävs förtroendet ytterligare. Politik handlar dessutom inte bara om det som faktiskt sker utan minst lika mycket om hur väljarna uppfattar det.