Sverige har blivit en stormakt på biståndsområdet. Hbtq-rättigheter i Moldavien, gurkodlare på Gaza, journaliststöd i Afghanistan, starta eget-bidrag till unga i Liberia, ja det svenska biståndet räcker till mycket. Dessutom är det ofta stora belopp det handlar om, till exempel har Sverige satsat 273 miljoner kronor på en antikorruptionsmyndighet i Guatemala.
Det svenska biståndet har aldrig varit större än i år.
Men samtidigt har den ekonomiska tillväxten i många biståndsländer varit imponerande. Allt fler länder i Afrika klassas som medelinkomstländer, och det blir allt svårare att dela in länder i fattiga och rika, som man kunde på 60-talet när idén om ett enprocentsmål lanserades av USA-presidenten John F Kennedy.
Forskning visar att den ekonomiska tillväxten till ytterst liten del är biståndets förtjänst. I stället beror det på alltmer diversifierade ekonomier där jordbrukets roll krymper och andra samhällssektorer växer. Jobb, vilket är vad extremt fattiga mest av allt önskar sig, skapas till 90 procent inom den privata sektorn. Att sörja för de fattigaste i dessa länder borde vara upp till skattebetalarna, menar många biståndsdebattörer.
”Sida skulle behöva anställa 300 personer”
Sverige följer ett enprocentsmål för biståndet, en procent av BNP ska gå till bistånd. Det innebär att Sverige i år har en biståndsram på 49 miljarder kronor medan budgetanslagen till militären till 49,3 miljarder kronor.
Förre Sida-chefen och ambassadören Bo Göransson är kanske Sveriges mest erfarna biståndsexpert. Han säger till SVT Nyheter att Sida i dag saknar administrativ kapacitet att hantera de enorma beloppen.
– Jag anser att Sida skulle behöva anställa 300 personer till för att klara att hantera beloppen, säger han.
Sida har valt att lösa dilemmat på två sätt. Det ena är att ge stora delar till FN; det andra är att nästan hälften av biståndsprojekten på plats inte drivs av Sida utan av ett 30-tal enskilda organisationer som RFSU, Världsnaturfonden, Pingstmissionen, LO, TCO, Sacos och Kvinna till Kvinna med hjälp av Sidas pengar. Att frivilligorganisationer i dag driver svenska biståndet har gett dem ett stort inflytande över innehållet i svenskt bistånd, vilket enligt flera SVT Nyheter talat med skapar en vildvuxen ideologisk agenda.
Bo Göransson är kritisk till hur Sida valt att hantera det stora pengaflödet. Nästan hälften av pengarna går via multilaterala organisationer i FN-familjen, en verksamhet som också ställer stora krav på kontroll och noggrann uppföljning eftersom FN-systemet inte är känt för sin effektivitet.
– Jag anser att vi ger för mycket pengar till FN, glappet är först stort, vi har inte resurser att kontrollera hur pengarna används.
Men FN behöver ju massa pengar?
– Det är ingen bra utgångspunkt, du kan inte lösa all världens problem genom att slänga pengar på dem.
Sida erkänner utmaningen
Nuvarande Sida-chefen Carin Jämtin medger att den snabbt växande pengapåsen är en utmaning.
– Klart det är, bara i år fick vi en ökning på fyra miljarder kronor, det kräver att vi funderar, ser till att vi har ett system som fungerar, det vore oseriöst av mig att säga nåt annat.
En färsk rapport från Expertgruppen för biståndsanalys, EBA, visar dessutom att bara 20 procent av Sidas biståndsprojekt lever vidare när Sida slutar att finansiera dem, det vill säga, de var inte hållbara. Landet i fråga är inte särskilt intresserat av att driva det vidare.
– Vi ville granska hållbarheten eftersom bistånd ges för att skapa någonting bestående, men vad vi fann var bristande hållbarhet, konstaterar Jan Pettersson, kanslichef för EBA.
Men Sidas generaldirektör Carin Jämtin tycks inte se detta som nåt större nederlag.
– Det beror på vad som hänt med personerna i projekten, om kunskapen nu finns i nån annan del av samhället.
I grunden finns en växande konflikt, många biståndsländer är trötta på att biståndets stormakter som Sverige kan styra utvecklingen i deras länder i kraft av den makt biståndspengarna ger. Flera stora mottagarländer som Tanzania, Zambia och Botswana har som uttalat mål att bli kvitt våra pengar.
– När man ska bestämma över sina ekonomiska resurser vill man ha friheten att sätta sin egen agenda, men biståndet är förbundet med villkor. Det är givaren som bestämmer hur resurserna ska satsas, vilket kanske inte alls överensstämmer med våra egna prioriteringar, säger chefen för Botswanas skatteverk Ken Morris.
Omdiskuterat enprocentsmål
Bland flera av dem som varit med om att utforma det svenska biståndet finns en växande känsla att tiden gått ifrån det gamla politiska beslutet att reservera 1 procent av statsbudgeten till bistånd. En av dem är före detta ambassadören Lars Anell som förra året fick ett statligt uppdrag att se över enprocentsmålet. Han föreslog att man istället ska anslå pengar vart fjärde år, ungefär som med forskningen i dag.
– Enligt min mening kan man inte ha ett utgiftsmål där man betalar ut pengar oberoende av vad som sker. Jag anser att det är feltänkt, säger Lars Anell.
Men det finns de som menar att biståndsanslagen skulle sjunka om man tog bort enprocentsmålet?
– Jag har svårt att acceptera argumentet att om man börjar granska en verksamhet så ska de få mindre pengar, det är ju som att erkänna direkt att detta är en verksamhet som inte motiverar 1 procent.
Bo Göransson däremot vill behålla enprocentsmålet, han anser att det är en försäkring för att Sverige på plats kan höja välståndet för att minska riskerna för klimat-och flyktingkriser.
Samtliga personer SVT Nyheter har intervjuat är överens om en sak, de beklagar att det i svenska valtider inte pågår någon debatt om en av de största utgiftsposterna i den svenska statsbudgeten.