Första världskriget resulterade i skapandet av Nationernas Förbund, som var föregångare till FN. Det ledde till bildandet av nya länder i Mellanöstern och Afrika och till stora politiska omvälvningar som den ryska revolutionen. Det bröt sönder den gamla maktordningen i Europa men vidmakthöll spänningar som ledde till andra världskriget. Det resulterade i en rad nya europeiska stater och väckte till liv en totalitarism som fick förödande konsekvenser.

I dag menar många att första och andra världskriget egentligen hänger ihop och bör ses som en sammanhängande konflikt med en paus på 21 år. Vill man förstå världen i dag så måste man med andra ord förstå något av vad som låg bakom världens första världsomspännande konflikt.

Skotten i Sarajevo

De omtalade skotten i Sarajevo beskriver hur, men inte varför, första världskriget startade. I Sarajevo mördades ärkehertigen Franz Ferdinand av Österrike och hans fru den 28 juni 1914. Mördaren var en projugoslavisk nationalist som hette Gavrilo Princip.

Den påföljande undersökningen fann att han smugglats över gränsen av den serbisknationalistiska rörelsen Narodna Odbrana.

I själva verket var det organisationen Svarta handen som låg bakom planeringen, men de båda organisationerna delade medlemmar och samarbetade tätt i Bosnien.

Österrike-Ungern ”ockuperade och administrerade” Bosnien och Hercegovina enligt en uppgörelse från Berlinkongressen 1878, men nationalister som Gavrilo Princip ville att provinsen istället skulle ingå i ett storjugoslavien elleri  ett storserbien. Under rättegången sade han själv att formerna betydde mindre så länge Österrike inte styrde.

Den svarta veckan

Direkt på mordet följde den så kallade svarta veckan. Österrike-Ungern anklagade Serbien för att stå bakom mordet och när Serbien vägrade att låta Wien delta i polisutredningen kring mordet såg Österrike-Ungern sin chans att slå till mot Serbien.

Nu aktiverades en rad alliansfördrag och ömsesidiga säkerhetsgarantier mellan Europas länder. Tyskland stödde Österrike-Ungern, medan Serbien räknade med stöd från Ryssland som i sin tur kunde påräkna stöd från Frankrike och Storbritannien.

Den 28 juli gick Österrike-Ungern i krig mot Serbien och som allierad delmobiliserade också Tyskland. Ryssland mobiliserade för att försvara Serbien och den ryska mobiliseringen uppfattades som ett direkt hot av Tyskland som förklarade krig mot Ryssland den 1 augusti.

När Tyskland ockuperade Luxemburg och gick in i Belgien förklarade man också krig mot Frankrike. De tyska intåget i Belgien ledde också till att Storbritannien förklarade Tyskland krig. När sedan Österrike-Ungern förklarade Ryssland krig den 6 augusti var de två fiendesidorna i konflikten etablerade.

På den ena sidan fanns nu Ententen (de allierade) med Storbritannien, Frankrike och Ryssland som huvudmakter. På den andra fanns Centralmakterna med Tyskland, Österrike-Ungern och det Osmanska riket som viktigaste deltagare. Senare kom flera länder med på respektive sida. Italien kom med på den allierade sidan år 1915 och USA år 1917.

Krig som på räls

Den snabba mobiliseringen som flera länder valde handlade dock inte bara om att leva upp till existerande fördrag.

Det fanns vid den här tiden en övertro på komplicerade militära planer. Ländernas järnvägsnät var helt grundläggande för hur dessa planer utformades. Tidtabellerna bestämde hur fort befolkningen kunde mobiliseras och trupperna förflyttas.

Den franske generalen Foch ansåg sig renatav kunna säga exakt hur många kilometer av fronten som gick förlorad för varje dag Frankrike väntade med att mobilisera.

Mobilieringen handlade alltså inte bara om att hålla sitt ord, utan också om att hålla jämna steg med motståndaren.

Vems var felet?

Frågan om ansvaret för kriget väcker ont blod bland historiker och politiker än i dag när 100-årsminnet av krigsutbrottet ska högtidlighållas. Freden i Europa vilade till stor del på en rad fördrag som gick tillbaka till Wienkongressen 1815 och Berlinkongressen 1878.

Syftet med Berlinkongressen var att reglera förhållandena i framförallt Östeuropa. En av överenskommelserna innebar att Österrike-Ungern fick ockupera och förvalta provinserna Bosnien och Hercegovina på Balkan.

Vissa menar att det komplexa systemet av ömsesidiga allianser som existerade mellan Europas länder gjorde ett krig oundvikligt. Men problemet var snarare att dessa avtal inte upprätthölls, särskilt inte efter att Vilhelm II blivit tysk kejsare.

Allianserna och fördragen skulle göra krig omöjligt, framförallt genom att tämja den underliggande konflikten mellan Tyskland och Ryssland. Men när Tyskland drog sig ur sina förpliktelser slöt Ryssland istället en allians med Frankrike.

Detta förändrade maktbalansen i Europa. Den aggressivare tyska utrikespolitiken under Vilhelm II var alltså en viktig orsak till kriget, även om man inte entydigt kan säga att kriget bara var Tysklands fel.

I flera av Europas länder fanns också starka vänsterrevolutionära strömningar som hotade den gamla samhällsordningen. Revolutionära agitatorer ville inte se ett krig mellan ”folken” utan istället en gränsöverskridande resning mot kapitalismens klassamhälle.

Att kriget blev ett krig mellan nationalstater var därför inte någon självklarhet. Men till sist inordnade sig de flesta fackföreningar och socialistiska politiker och drog ut i krig för sitt fosterland.

I och med detta beseglades den socialistiska revolutionens öde i Europa. Från och med nu var det kampen mellan folk och nationer som präglade Europa, ända fram till början på det kalla kriget. Krigsslutet blev också början på framväxten av totalitära regimer som skulle prägla Europa under flera decennier.