Ingen har väl glömt ”knappkriget”, då de båda ledarna – USA:s president Donald Trump och Nordkoreas ledare Kim Jong-Un – försökte överträffa varandra i hotfulla beskrivningar om hur stora kärnvapen de hade, och hur nära avfyrningsknappen de alltid höll sina pekfingrar.
Då, förra sommaren, var stämningen laddad och hela världen höll andan i rädsla för vad som skulle kunna hända om någon av de båda statscheferna i upphetsningen skulle gå ett steg för långt.
I dag är läget det helt motsatta: Kim Jong-Un har inte genomfört några nya kärnvapentester, i alla fall inte som världen känner till, på över ett år. Och Trump talar numera i varma ordalag om sin nordkoreanska kollega.
Så vilket resultat hoppas omvärlden ska komma ut av det andra toppmötet mellan Donald Trump och Kim Jong-Un, som startar på onsdagen i Hanoi, i Vietnam?
Ingen total nedrustning
Trump, som tidigare krävt en total nedrustning av alla kärnvapen i Nordkorea för att gå med på att fortsätta delta på Sydkoreas sida i fredsförhandlingarna mellan Nord- och Sydkorea – USA deltar både med politiskt stöd till regeringen i Seoul och med militär beredskap i området – har sedan de båda ledarnas förra möte backat från sitt krav en smula.
Den amerikanske presidenten sade helt nyligen i överraskande utspel att USA nöjer sig med att Nordkorea låter sitt kärnvapenprogram ”vila”.
Utspelet upprörde många amerikanska säkerhetsexperter: de sade att Trump därmed, redan före mötet i Hanoi, visat Kim Jong-Un sina förhandlingskort.
Men den halva reträtten från nedrustningskravet kan visa sig vara ett smart drag av Trump: nu framför han en begäran som Nordkorea kan se som rimlig.
Realistiskt sett låg det egentligen aldrig i korten att nordkoreanerna skulle gå med på att helt skrota alla sina kärnvapen – dessa vapen, och hotet om att de faktiskt kan användas, är ju det enda verkliga förhandlingskort som nordkoreanerna har och någonsin har haft.
Nu ställer Donald Trump ett ”rimligare” krav på sin motpart – ett krav som faktiskt kan uppfyllas. Därmed skulle Hanoi-mötet kunna skrivas in i världshistorien som en framgång för både Trump och Kim Jong-Un.
Känsligt läge
Det är ett kritiskt läge för de båda ledarna, om de ska ha fortsatt trovärdighet i förhandlingarna om de båda koreorna.
Trumps och Kim Jong-Uns förra möte, i Singapore i juni förra året, gav inget mer konkret resultat än att de båda slöt upp bakom ett uttalande om att förbättra relationerna länderna emellan och att nedrusta koreahalvön – löften som de inte har uppfyllt.
Nordkorea vill ha en fredsuppgörelse med Sydkorea, och ser lite på sin södra granne som Kina ser på Taiwan: att de bägge är delar av ett enda, odelbart land, men ett land där två olika politiska system löper parallellt.
Nordkoreas styre vill öppna för kontakter och handel med omvärlden – ett nödvändigt ont för att landets ekonomi ska växa och utvecklas. Men det finns inga offentliga planer på att överge planekonomin, och inte heller på att låta nordkoreaner resa fritt och kommunicera med omvärlden.
Naturtillgångar
Nordkorea behöver så fort som möjligt bli av med de ekonomiska- och handelssanktioner som FN har ställt upp mot landet. Så sent som i förra veckan vädjade ledningen i Pyongyang till omvärlden om nödhjälp, eftersom skörden slog fel i somras och matbrist nu råder i delar av Nordkorea.
Men Nordkorea förfogar också över stora mineraltillgångar som tros i princip vara orörda, och företag och nationer världen över står i kö för att vara först med att börja utvinna de nordkoreanska naturtillgångarna.
Den amerikanska presidenten charmoffensiv kan mycket väl vara ägnat åt att bereda vägen för amerikanska företag.
Så länge USA inte kräver demokratireformer av Nordkorea, och så länge Nordkorea inte helt behöver skrota sin kärnvapenarsenal, så finns det anledning att tro att Hanoi-mötet blir början på en mycket vacker vänskap mellan två numera lite nedtonade världsledare.