Tongångarna är militanta; nu har de mest sårbara nationerna organiserat sig under Barbados premiärminister Mia Mottleys ledning. Hon är en sylvass ekonom, utbildad på London School of Economics, och har redan fått smeknamnet ”The Queen of the Caribbean”.
På hennes initiativ har flera länder anslutit sig till den så kallade Bridgetowngruppen med en diger kravlista riktad mot den rika världen. Planen är att pressa så mycket pengar som möjligt ur Världsbanken och det privata näringslivet. Mia Mottley kräver att fem tusen miljarder dollar ska frigöras ur de privata finansiella systemen som ersättning för klimatskador i fattiga länder. Hennes grupp föreslår också att energibolagen ska betala en klimatskadeskatt och att avbetalningar på statsskulder ska kunna pausas när fattiga länder drabbas av extremväder. Både Storbritannien och Frankrike har oväntat uttryckt sitt stöd för det.
Förbehåll för de rika länderna
Att frågan om klimatskadestånd formellt finns på agendan är fattiga länders största triumf hittills. Ända sen 2013 har de försökt få ”skador och förluster” på dagordningen. Genombrottet skedde i Paris 2015 med artikel 8 som slog fast att fattiga länder har rätt till ersättning för konsekvenserna av extremväder. ”Skador” är det som orsakas av häftiga extremväder medan ”förluster” syftar på de mer långsamma men ödesdigra förändringarna som smältande isar och höjda havsnivåer för med sig.
Eftersom de rika länderna insåg att de skulle kunna komma att drabbas av astronomiska skadeståndskrav, så fick de in artikel 52 i Parisavtalet. Den som slår fast att ”vi är eniga om att artikel 8 inte involverar eller lägger grunden för skadeståndskrav eller kompensation”.
Den rika världen står nu avklädd i sin skuld. Inte nog med att vi historiskt med våra utsläpp under 200 år har orsakat klimatkrisen, våra utsläpp fortsätter att stiga. Att minska utsläppen kommer att kräva enorma belopp. Enligt tidskriften The Economist behöver investeringarna i ren energi tredubblas utifrån dagens tusen miljarder dollar om året. Detta förutom klimatskadestånden till fattiga länder.
Få ledare vill diskutera utsläppsminskningar
Men också de fattiga ländernas utsläpp ökar, nåt de anser att de har rätt till för att skaffa sig tillväxtutrymme. Så även om ingen skulle säga det öppet framför en tv-kamera så är ingen ledare särskilt sugen på att diskutera utsläppsminskningar.
Konsekvenserna av världens misslyckande att tygla utsläppen är katastrofala. Därför måste Mia Mottley och andra ledare från sårbara nationer tvinga fram pengar. Redan på Parismötet 2015 sade Marshallöarnas premiärminister att stigande temperaturer är en dödsdom för hans land. Sju år senare har hans farhågor besannats. Att de mest utsatta länderna får ekonomisk stöd är en fråga om empati och ansvar, men det löser inte klimatkrisen. Lyfter man blicken ser man en planet som fortsätter att hettas upp. Att skicka många miljarder dollar från norr till syd räddar människoliv men ändrar inte det grundläggande – att det bara är snabbt minskade utsläpp som kan vända utvecklingen.