Fotbolls-VM I Qatar beräknas kosta nära 2000 miljarder kronor, uppger BBC. Det råkar också i runda slängar vara så mycket som FNs medlemsländer lovat betala under två år till fattiga länder för deras klimatomställning- men som man bara till hälften levererat.
Om ett enda land land kan lägga 2000 miljarder kronor på att bygga fotbollsarenor och hotell till ett VM förstår man att det inte vore omöjligt för FNs medlemsländer att skaka fram samma belopp. Men den politiska viljan saknas. Det står klart efter COP27 i Sharm el-Sheick.
Privata sektorn
Därför vänds nu blickarna bort från FN och mot den globala ekonomiska spelplanen. Här finns gott om stora idéer hur man i grunden kan förändra uppdraget för finansbranchen. Inte bara medlemsländer ska betala för klimatomställningen, utan också den privata sektorn.
Bakom de nya idéerna står premiärminister Mia Mottley från Barbados som blivit en klimataktivist inom finansvärlden. Hon påpekar att den rika världen har varit bra på att hålla krisande banker under armarna men svikit skuldtynga, klimatsårbara länder.
På det nyss avslutade COP27 fick hon igenom stora delar av sin så kallade Bridgetown agenda. Nu står i slutdokumentet att uppdraget för utvecklingsbanker som Världsbanken och IMF ska förändras med tydligare inriktning på klimatomställningen.
Det började 2018 med att Mia Mottley ringde till Christine Lagarde, dåvarande chef för IMF. Barbados stod på randen till statskonkurs. De tvingades ta nya lån bara för att ha råd attbetala räntorna på de gamla.
Djärvt låneavtal
Mottley hade en djärv idé. Hon behövde Christine Lagardes hjälp att omförhandla lånen. Barbados var beredda att acceptera motkrav som höjda skatter och att skära i statens utgifter. Men hon ville slippa IMFs krav att avskeda tusentals offentliganställda, i stället ville hon höja deras löner och satsa arbete på klimatanpassning av Barbados, att stärka elnätet och vattenförsörjningen. Annars skulle landets BNP drabbas ännu hårdare när orkansäsongen satte in.
Lagarde sa ja. Barbados blev först med att få nya lån som tog hänsyn till deras sårbarhet för extremväder.
Förslagen är många. En global klimatskatt på fossila företag är en idé som fick stort genomslag på klimattoppmötet. Förebilden är den skatt OECD enats om på multinationella digitala företag. Ett annat förslag är att sårbara länder ska få lån till lägre räntor och kunna pausa sina lånebetalningar i två-tre år om man, som Pakistan, drabbas av förödande extremväder.
Samarbeten mellan privata företag och stater är en annan lovande väg framåt. På G20-mötet I Bali presenterades en historisk överenskommelse där Indonesien i samarbete med internationella partners, både länder som Japan och USA och banker som Deutsche Bank, ska få 20 miljarder dollar i krediter och fördelaktiga lån för att få sin energisektor att komma ner till nettonollutsläpp till 2050.
Fritt fram för miljardärer
I COP27 öppnade man också för ”innovative solutions” som kan tolkas som att det också är fritt fram för miljardärer som Bill Gates och Elon Musk att bidra till fonderna.
Med finansvärldens intåg på klimatområdet uppstår förvissoproblem med transparens och uthållighet.Men samtidigt har de stora försäkringsbolagen redan fått erfara hur materiella tillgångar snabbt kan bli värdelösa i takt med att extremvädret tilltar. Näringslivet sätter pris på risker och där har klimatkrisen vuxit till en risk som måste lösas. Att inte lösaden blir mångdubbelt dyrare.
Till sommaren står Barbados premiärminister Mottley och Frankrikes president Macron värdar för ett toppmöte om finanssektorns nya roll som klimatfinanisär.