Inrikestrupper har satts in mot demonstranterna och hundratals människor har gripits.
Avtalet, som slöts efter sex veckors av blodiga strider där flera tusen, både unga värnpliktiga och civila dött på båda sidor, ritar om hela den kaukasiska kartan.
Det innebär att Azerbajdzjan får tillbaka de områden som landet förlorade till armenierna på nittiotalet. Då var det Armenien som stod som segrare, efter ett flera år långt och fruktansvärt krig.
Med tisdagens avtal förlorar armenierna de viktiga buffertzonerna mellan Nagorno-Karabach och Armenien, vilket gör den självutropade republiken (kallad Artsach av armenierna) till en isolerad ö. En rysk fredsbevarande styrka på 2000 man ska patrullera den smala korridor som löper mellan området och Armenien. Den anlände oväntat redan samma natt som avtalet slöts.
En förnedrande kapitulation
Det är en neslig och förnedrande kapitulation för armenierna, som vägrade ge upp och stred in i det sista för att rädda den strategisk och kulturellt viktiga staden Şuşa. Premiärminister Nikol Pasjinjan har i ett videotal publicerat på Facebook försökt förklara varför han gick med på avtalet, och varför han inte förberedde folket på kapitulationen.
Han hävdar att han först efter att ha kommit till makten (genom en oblodig revolution 2018) insett att kriget stod för dörren, men att han förstod att de eftergifter som behövdes för att förhindra det aldrig skulle accepteras av medborgarna.
I Azerbajdzjan firar president Ilham Aliyev de återerövrade områdena tillsammans med det azeriska folket. Gatorna i Baku fylldes snabbt av festande människor. Lyckosamt för presidenten sammanföll segern med landets firande av flaggans dag.
Segern är dock inte lika triumfartad som den framställs av de azerbajdzjanska myndigheterna. För president Aliyev har lagt stor vikt vid att hålla Ryssland på avstånd. 2012 stängdes den ryska radarstationen Gabala ned efter havererade förhandlingar mellan Ryssland och Azerbajdzjan. Nu kommer ryssarna tillbaka, med 2000 beväpnade militärer, som enligt azeriernas sätt att se saken – kommer patrullera fritt på deras mark i Nagorno-Karabach.
Politiker och analytiker som nu försöker uppmärksamma denna obekväma sanning lär förmodligen tystas genom Aliyevs massiva propagandamaskin.
Ryssland den verkliga segraren
Som den verkliga segraren framstår Ryssland och president Putin som ensam fick till fredsavtalet och dessutom kan basera trupp i området. Turkiet kan också delvis ses som en vinnare, då man lyckats stärka sin roll genom stödet till Azerbajdzjan. Några turkiska fredsbevarande trupper lär det dock knappast bli i Nagorno-Karabach. Det skulle aldrig accepteras av armenierna.
Putin kan nu skryta med att ha skapat fred i ett gammalt sårigt problemområde som omvärlden oroat sig för men inte orkat göra någonting åt – samtidigt som han återfått inflytande i regionen, ett område han ser som sin naturliga och självklara intressesfär. De som tidigare fungerat som medlare i konflikten, vid sidan av Ryssland – USA och Frankrike – stod utanför förhandlingarna. EU har inte lyft ett finger för att lösa konflikten, men har fortfarande möjlighet att påverka utvecklingen.
Någon egentlig fred inte i sikte
En svår och smärtsam process väntar. Hundratusentals azerier ska flytta tillbaka till områden de tvingats bort ifrån, områden som sedan 90-talet bebotts av armenier. Armenier som de senaste veckorna flytt kriget och nu inte kan återvända måste få nya möjligheter till bosättning. Problemen blir svåra för Ryssland att lösa – den typen av diplomatiskt arbete hör inte till Kremls starkaste sidor. Här skulle EU kunna använda sin kompetens och erfarenhet, men frågan är om inte den dåliga relationen mellan Ryssland och väst står i vägen för ett sådant fingertoppskänsligt samarbete.
Största förlorarna det här avtalet är trots allt alla de människor som förlorat sina liv för kartan ska ritas om på nytt, och alla de som kommer få sätta livet till när det är dags igen – för någon egentlig fred mellan de två folken finns inte i sikte.