– Mina damer och herrar: I enlighet med flygplatsens regler måste vi be er att dra ner gardinerna i era fönster, ekar det i högtalaren när planet flyger in för landning.
Flygvärdinnor med stressade blickar kontrollerar att alla lyder, och att kabinen är mörklagd.
Redan där borde jag anat att det skulle bli svårt att med egna ögon få se vad som händer i Xinjiang i västra Kina dit vi är på väg för att själva försöka se vad som ligger bakom de allt växande kraven i västvärlden på att kalla det som pågår för folkmord på den uiguriska minoriteten.
Spänt möte och subtila hot
Vi var på väg till staden Kashgar, en handelsstad i sydvästra Xinjiang, där uigurerna fortfarande är i majoritet.
Det krävs inga särskilda tillstånd för att åka till Xinjiang för oss journalister, och vi uppmanas ständigt att åka dit för att se att västvärldens bild av regionen inte stämmer.
Men redan 20 minuter efter incheckningen på vårt hotell i Kashgar blev vi uppsökta av polisen, som hotfullt beskrev hur illa det skulle gå för oss om vi filmade personer som inte ville bli filmade – trots att filmning på allmän plats faktiskt är tillåten i Kina.
Det blev ett spänt möte där jag för första gången i Kina kände att de subtila hoten smög sig under skinnet på mig.
Fejkade olycka
Under våra vandringar i Kashgar förföljdes vi av minst tre personer, som cirkulerade och bytte plats som i en spionfilm. När vi ville uppsöka områden där så kallade interneringsläger för uigurer tros finnas, hade vi mellan tre och fem bilar i hasorna.
Alla avfarter på motorvägen var blockerade. Ibland angavs corona som skäl, ibland tog våra skuggor till finurligare metoder för att stoppa vår resa: Två av dem körde helt sonika in i varandra för att skapa en “olycka” mitt på vägen. Och alla dessa åtgärder för att stoppa tre svenska journalister.
Försöker vara djävulens advokat
Jag strävar efter att ge en nyanserad bild, förstå Kinas argument, vara djävulens advokat. Vara mån om att lyfta fram de fantastiska människorna, istället för ledarskikten. Och jag är säker på att jag hade kunnat få en mer positiv bild av Xinjiang om jag bara träffat en riktig människa. Nu åkte jag istället därifrån fullständigt övertygad om att det pågår något som man vill dölja.