En chockad värld betraktar just nu hur Afghanistan faller som ett korthus; en nation som USA skickat över 770 000 soldater till, en nation USA investerat mer än 850 miljarder dollar i och en nation vars armé USA stöttat med vapen, ammunition och materiel för omkring 85 miljarder dollar.
På papperet stod 300 000 afghanska soldater mot kanske 70 000 väpnade talibaner. Men i verkligheten var bara en mindre del av den afghanska armén stridsduglig. I den stora afghanska armén fanns många så kallade spöksoldater, dvs personer som fick lön men var hemma hos sina familjer i stället för att strida.
Sjunkande stridsmoral i afghanska armén
Under den tjugo år långa amerikanska truppnärvaron har den afghanska armén också vant sig vid att få flygunderstöd i trängda lägen. Från och med Joe Bidens besked om reträtt upphörde flygunderstödet. Förutom det direkta stödet i akuta stridssituationer betydde det också att stridsmoralen bland de afghanska soldaterna mer eller mindre försvann.
Och i takt med den sjunkande stridsmoralen i den afghanska armén, har talibanernas motivation att strida varit mycket hög. Talibanerna har också lärt av tidigare misstag. När de styrde landet mellan 1996 och 2001 var rörelsen till stora delar styrd av pashtunerna, De andra stora befolkningsgrupperna, tadzjiker, hazarer och uzbeker, stod till stor del utanför rörelsen och misstänksamheten var ömsesidig.
Under förberedelserna för maktövertagandet verkar talibanerna den här gången ha ansträngt sig för att bredda stödet till andra grupper utanför pashtunerna. Och när talibanerna inledde offensiven erövrades i den första omgången provinshuvudstäder i de västra och norra delarna av landet. Under det förra maktinnehavet var talibanernas kontroll över de norra delarna mycket dålig.
Stora svårigheter att bygga upp interna system
Rent politiskt har också talibanerna kunnat utnyttja den stora splittringen mellan olika ledare, etniska grupper och krigsherrar. Omvärlden har tvingat Afghanistan att anta en demokratisk författning med regelbundet återkommande val. Men valen har präglats av lågt deltagande och omfattande valfusk. Legitimiteten för de folkvalda har därför varit låg. Maktutövningen, lokalt såväl som regional och nationellt, har också präglats av en enorm korruption. Rättsskipningen har präglats av godtycke och mutor.
Under de senaste tjugo åren har ändå landets moderniserats och reformerats. Allt fler har fått utbildning, inte minst landets kvinnor, fria medier har vuxit fram och en antydan till en upplyst och relativt välbeställd medelklass har kunnat skönjas i de större städerna.
Men de flesta progressiva projekt har möjliggjorts av utländskt bistånd och utländska pengar. Svårigheten att bygga upp en inhemsk byråkrati och administration, som står på egna fötter, har varit stora. Biståndsberoende har varit, och är, omfattande.
Går en komplicerad framtid till mötes
Talibanerna står för klara regler, ses som okorrupta och upplevs av många som mer lämpade än de korrumperade ledarna som hållits under armarna av omvärlden. Samtidigt står de också för en medeltida kvinnosyn, en samhällsordning byggd på en extrem tolkning av islam och ett totalt ointresse av demokrati.
Talibanerna går dock en komplicerad framtid till mötes. De kommer snart att inse att det är en sak att erövra ett land och en helt annan att styra ett land på 660 000 kvadratkilometer med olika befolkningsgrupper och olika intressen.