Den stora frågan är hur EU:s ställning i världspolitiken påverkas av detta. EU anses som en viktig aktör – men nu står sammanslutningen inför något som kan bli både ett ekonomiskt och ett politiskt kaos.

Ett stort banbrytande projekt, den gemensamma valutan, kan förklaras som ett fiasko, när kanske en medlem måste lämna valutasamarbetet – något sådant var aldrig förutsett när man införde euron.

Förlorare i världens ögon

EU står där alltså som en förlorare i världens ögon. Det är en prestigefråga. EU verkar ha tänkt fel. För Ryssland är detta en taktisk framgång: Ryssland har idag – efter EU:s ekonomiska straffåtgärder mot Ryssland i Ukraina-krisen – ett intresse av att splittra EU. Ett minskat anseende kan vara en bra utgångspunkt för den ryska propagandan.

Ett slag verkade det som om det bara fanns en möjlighet för Grekland, nämligen att under protester säga ja till det bud som EU, Internationella valutafonden IMF och Europeiska centralbanken ECB hade lämnat.

De tre institutionerna hade avslagit Greklands eget bud som mest var inriktat på avgifts- och skattehöjningar men inte på en genomgripande reform av det tungrodda och korrumperade grekiska samhällssystemet.

Förmådde inte besluta

Men den grekiske premiärministern Alexis Tsipras utspel sent på fredagen ändrade allt. Han beslöt att det grekiska folket i en folkomröstning skulle ta ställning till de tre institutionernas förslag. Plötsligt kunde den grekiska regeringen inte själv fatta några beslut. Det var det som grekerna i januari hade röstat för – att de skulle få en regering som förde dem ur krisen. Och som beslutade.

Nu förmådde Tsipras inte besluta något. Det beror troligen på att hans eget vänsterpartis vänsterflygel var omedgörlig. Utspelet visade på den grekiska regeringens svaghet.

Han övervältrade ansvaret för denna enormt komplicerade fråga till de grekiska väljarna, som nu plötsligt förutsätts vara experter på en extremt svår materia. Frågan är också vad omröstningen har för betydelse när EU nu menar att Grekland har avbrutit förhandlingarna.

Öppen fråga

Tsipras försöker utnyttja den kanske ofta befogade ilska som finns hos många greker över de krav som EU, IMF och ECB har ställt. Kanske kan han lyckas. Samtidigt har det funnits en opposition som menar att den vänsterdominerade regeringen drivit en felaktig linje under de fem månader man förhandlat med de tre institutionerna.

Vi har sett bilder på demonstrationer och protester, men frågan är om inte utgången av folkomröstningen är öppen. Tsipras vill att man röstar nej.

Ett sådant nej måste rimligtvis innebära att Grekland lämnar euro-samarbetet, men det är det som 80 procent av befolkningen inte vill. Så hur ska man rösta? Det grekiska folket ställs inför en nästan omöjlig fråga.

Press på andra ekonomier?

Det är i hög grad en rad politiker – från höger och vänster – som har lett Grekland in i det kaos som uppstått. Idag kan man väl säga att Grekland inte borde ha blivit medlem av euro-zonen. Man blev medlem därför att man fifflade med siffrorna.

Men samtidigt vilar ett stort ansvar på EU-politiker som inte haft tillräcklig uppsikt över det som pågått i Grekland.

Att fördjupa sig i det förflutna hjälper dock inte den kris som nu uppstår. Vi vet ingenting om dess följder. Om Grekland lämnar euro-samarbetet genom sin folkomröstning, kan det möjligen innebära en stark press på andra ekonomiskt svaga euroländer som Frankrike eller Italien.

Var projektet dugligt?

Men det finns andra bedömare som menar att Greklands ekonomi är så obetydlig att följderna inte blir så besvärliga. Det är nu troligen bara marknadernas reaktioner som kan avgöra hur det blir.

Kanske ska dock ett ytterligare ett par efterklokhetens ord yttras: Frågan är om euro-projektet när det sjösattes överhuvudtaget var ett dugligt projekt eftersom man införde en gemensam valuta, men inte en gemensam ekonomisk politik. Framför allt politikerna Helmut Kohl och François Mitterrand kan i det förflutna sägas bära ett ansvar för detta.

Som sagt – det är lätt att vara efterklok. Nu är det framtidens frågor som gäller. Och det är svårt att just nu ge några svar.

Inrikespolitisk press

Den grekiska krisen har inte bara handlat om relationerna mellan EU och Grekland. Den har blivit en stridsfråga inom en rad EU-länder, kanske särskilt i Tyskland.

Den tyska regeringen har drivit en linje som innebär att Grekland måste reformera sig ekonomiskt och även politiskt. Regeringen vet att stora delar av den tyska befolkningen har varit emot de stöd som delats ut. Tyskarna har helt enkelt tyckt att grekerna själva försatt sig i denna besvärliga situation.

Liknande stämningar har funnits i andra länder också, som Finland och Nederländerna. Det har inte varit en sjävklar sak att utan villkor stötta Grekland. Denna inrikespolitiska press på euro-ländernas förhandlare har naturligtvis lett till att Greklands och de övriga euroländernas position har varit så olika – och lett till konflikter.

För en del länder i söder, Frankrike, Italien, Portugal och Spanien – har den tyska pressen i många avseenden känts som besvärande. Dessa länders ekonomi har ju också varit utsatta. Den grekiska frågan har alltså varit en klar stridsfråga inom EU.

Svåra år

Det finns nu en risk för ytterligare många svåra år för det grekiska folket, som redan har lidit mycket. Frågan är om Grekland nu lämnas vind för våg eller om det finns några andra möjligheter att hjälpa landet genom sin väntade svåra kris. Svaren finns inte just nu.

Men Grekland blir vad vi kan förstå fortfarande medlem av EU och frågan är vilka krav på solidaritet som detta medför för EU.