EU:s frihandelsområde, som har funnits sedan 1993. Den inre marknaden, där varor, tjänster, personer och kapital ska kunna röra sig fritt utgörs av EU-länderna och EES-länderna: Norge, Island och Liechtenstein. Om Storbritannien fortsätter att vara medlem i EUs inre marknad måste landet fortsatt lyda under EU-domstolen, erbjuda EUs medborgare fri rörlighet, och betala avgifter till EU.

EU:s tullunion bildades 1968 och gör det enklare för företagen i EU att bedriva handel. Den harmoniserar tullar på varor från länder utanför EU och bidrar till att skydda människor, djur och miljö i EU.

I praktiken innebär tullunionen att tullmyndigheterna i de 28 EU-länderna arbetar som en enda myndighet. De tillämpar samma tariffer på varor som importeras till det egna landet från resten av världen och tar inte ut någon tull inom EU.

Paragrafen som anger hur ett land lämnar EU. Paragrafen finns i EU:s Lissabonfördrag. Den slår bland annat fast att utträdet kan ske tidigast exakt två år efter att ett land anmält sin avsikt att lämna EU – vilket i Storbritanniens fall skedde den 29 mars 2017. Utträdet kan även ske tidigare, om parterna kommit överens om villkoren för utträdet, eller senare, om båda sidor går med på att förlänga förhandlingstiden.

Sedan sommaren 2017 har EU och Storbritannien förhandlat om ett avtal som reglerar själva utträdet. Ett slags övergångsavtal. Det handlar om allt från vad som ska hända med de EU-medborgare som nu bor i Storbritannien och tvärtom till hur mycket Storbritannien behöver betala EU för allehanda gemensamma projekt som man redan varit med och dra i gång, med mera. Försöken att nå fram till ett avtal har tyngts av tvisten om hur man ska lösa gränsfrågorna på Irland – men nu är åtminstone ett utkast färdigt. Avtalet behöver godkännas av Storbritanniens parlament och EU-parlamentet.

Om Storbritannien inte får till något övergångsavtal med EU är det sannolikt att handel istället måste ske enligt WTOs regelverk. Det skulle antagligen innebära negativa konsekvenser för Storbritanniens ekonomi.

Om Världshandelsorganisationens (WTO) regler ska gälla innebär det att Storbritannien måste ha samma villkor för alla handelspartners som landet inte har handelsavtal med, enligt principen som kallas ”mest gynnad nation”.

Kärt barn har många namn – och på svenska har det ofta beskrivits som nödlösningen, reservplanen eller säkerhetsmekanismen. Ordet är ursprungligen en basebollterm och kan syfta både på själva catchern (den som fångar de bollar som slagmannen inte träffar) och det skydd som finns bakom slagmannen och catchern för att inte missriktade bollar ska träffa publiken. I brexitsammanhang används ordet för det skydd eller den garanti som både Irland och Nordirland vill ha för att inte skapa en hård gräns på ön och därmed riskera fredsprocessen. Parterna har redan enats om att ett skydd ska finnas – men inte hur det ska se ut.

När ett utträdesavtal väl är klart ska parterna börja förhandla på allvar om sin framtida relation, det vill säga hur handel och samarbete ska fungera mellan EU och Storbritannien efter utträdet. Än så länge har båda sidor bara gett olika fingervisningar om vad man kan tänka sig, även om Storbritannien har tryckt på för att få i gång förhandlingarna redan innan utträdesavtalet är klart. 

Vissa delar lär parterna snabbt kunna enas om, som till exempel olika former av polissamarbete. Andra delar – som villkoren i ett eventuellt frihandelsavtal – kan ta flera år att avgöra. Storbritannien hoppas ändå att den framtida relationen ska vara utredd innan en planerad övergångsperiod tar slut den 31 december 2020.

Brexit kan ske på många sätt, och de olika sätten beskrivs ofta på en skala från mjuk till hård. Om Storbritannien inte bara lämnar EU utan även lämnar tullunionen och den inre marknaden innebär det en Brexit i den hårdare änden av skalan.

En hård Brexit riskerar att bland annat skapa försenande och fördyrande kontroller vid gränserna. Och det kan uppstå hinder för att sälja produkter på varandras marknader.

En framtida relation mellan EU och Storbritannien där skillnaderna mot i dag blir relativt små. Vid en mjuk Brexit ingår Storbritannien fortsatt i både den inre marknaden och tullunionen, lyder fortfarande under EU-domstolen samt erbjuder fri rörlighet för EU-medborgare. Och då betalar de också fortfarande avgifter till EU. De mest brexitsugna britterna vill istället ha full frihet för Storbritannien att välja regler och tullar. 

En mjuk Brexit riskerar att skapa ett läge där Storbritannien, likt exempelvis Norge, tvingas följa EU-regler som man inte har möjlighet att påverka.

Theresa Mays medelväg mellan mjuk och hård brexit togs fram vid ett regeringsmöte på Chequers – den brittiska premiärministerns residens utanför London. Innebär skapandet av ett gemensamt tullområde för att lösa tullfrågorna och att Storbritannien delvis blir kvar inom den inre marknaden. Planen ogillas dock både av den mer hårdföra brittiska brexitfalangen och av EU, som anser att den är ett försök att ”plocka russinen ur kakan” och dela upp den inre marknaden på ett sätt som inte accepteras.

”No deal” betyder att inget utträdesavtal kan nås. En avtalslös brexit riskerar att innebära kaos. Samtidigt väntas EU och Storbritannien ändå försöka nå vissa uppgörelser i sista stund för att undvika att exempelvis flygtrafiken blir stående. Andra akuta frågor lär bli villkoren för EU:s medborgare i Storbritannien och vice versa. Vid en ”no deal” blir det ingen övergångsperiod.

Långfredagsavtalet, det fredsavtal som skrevs 1998 mellan parterna på Nordirland och regeringarna i Storbritannien och Irland, kommer att fortsätta att gälla, oavsett om det blir något utträdesavtal eller inte om brexit. Däremot försvåras många delar i avtalet, som trots allt bygger på att både Irland och Nordirland är delar av EU och omfattas av samma EU-regler kring fri rörlighet av gods, tjänster och människor. Att gränsen hålls öppen ses som en central del i förtroendeskapandet. Oenigheten om hur det praktiskt och juridiskt ska kunna fungera är just nu vad som stoppar upp hela brexitprocessen.