På den bulgariska landsbygden lever folk i påtvingat självhushåll och det kan inte vara hållbart i längden.

– Vad ska vi göra, vi har ärvt det här huset, säger Redzheb när jag frågar honom varför han och hans fru bor kvar i sitt hus.

– Här är det lugnare, här är det ingen stress. Man jobbar, så är det.

Han låter glad men hans ögon är sorgsna.

Vi befinner oss uppe i Rodopibergen i södra Bulgarien. Det är avfolkningstrakter, ingen vill längre bo kvar på en landsbygd, som knappt har några vägar och dåligt med elektricitet. Där får vissa hushåll bara in turkisk tv och mobiltäckningen och internet är obefintliga.

Byn där Redhzeb bor med sin fru, kallas för en ”mahava”, för att den är så liten. Översatt till svenska betyder ordet ”väldigt liten by”.

De unga flyttar

Det har inte alltid varit så. När Redhzeb var liten bodde här 35 familjer med sex till sju barn i varje familj. Själv hade han nio syskon och gick i byskolan som låg vägg i vägg med deras eget hus. Nu är den forna skolan ett ruckel, där fönstren håller på att ramla ur sina hålor och väggarna inuti dryper av fukt. I byn bor nu åtta personer.

– Om tio år kommer det inte att finnas någon kvar här, säger han och skrattar till lite.

– Det är ju inte bra för oss, fortsätter han. Jag är snart 70, hur ska jag klara mig när jag blir ännu äldre? Här finns inga läkare, ingen vårdcentral och bussen in till stan går bara tre gånger i veckan.

Köper salt och ris

Han är 69 år, hans fru Nazmie är ett år yngre. Deras tre döttrar har sen länge flyttat härifrån. Två bor i städer i närheten, en tredje i Istanbul. Turkiet ligger bara en timmes bilresa härifrån.

Redhzeb och hans fru är i princip helt självförsörjande, för att de måste. Att ta sig till närmaste affär tar ett par timmar, ändå är det inte avståndet så mycket som kostnaden för bensinen som gör att de helt enkelt inte har råd att åka och handla. Men en matbuss kommer förbi, ett par gånger i veckan, och där kan de köpa det de inte kan odla själva, som salt, socker och ris.

Odlar grönsaker

Uppe på de mjuka kullarna bakom huset, odlar de grönsaker och varje morgon klockan fem släpper Redhzeb lös korna uppe i bergen. Och på gårdsplanen har de kalkoner, höns och en gammal häst.

Jag frågar om han är lycklig här.

– Ja, för vad skulle jag göra inne i stan i ett hyreshus, frågar han retoriskt. Skulle jag sitta på en bänk och röka? Här lever jag ett lugnt liv, jag odlar och jobbar i trädgårdslandet. Så är det.

Fattigast i Europa

– Men det är svårt med de dåliga levnadsomständigheterna, fortsätter han. Att det inte går att köra bil till byn, för det finns ingen väg. Och att vi inte har några pengar, för allt är så dyrt. Det är dyrt att värma upp huset, och maten till djuren kostar mycket.

De får en liten pension av den bulgariska staten, men det här är det fattigaste landet inom EU, och de fattigaste pensionärerna i landet, det är inte många kronor de får att klara sig på.

Och de flesta häromkring, säger samma sak som Redhzeb, att ingen kommer att bo här om tio år. Då har de gamla dött och inga unga flyttar hit.